Kunskap öppnar dina ögon erfarenhet öppnar ditt hjärta

Uppdatering pågår!

Jag var 7 år första gången jag minns att jag fick en stark tillsägelse i skolan. Det var ”sitt still och var tyst, du stör dom andra”. Och visst störde jag dom andra, jag trummade på bänken, visslade ibland och satt gärna på knä i några sekunder för att sedan slå mig ner på rumpan igen. Om och om igen. Gärna med en liten duns. 7 år och tillsägelsen som kom då skulle vara återkommande, minst några gånger varje dag. Både hemma och i skolan var kravet att sitta still, äta sin mat, vara tyst ett slags mantra hos de vuxna.

Att jag satt vid middagen och tuggade frenetiskt min mat utan att kunna svälja var det inte som såg, eller ville se

Att jag ansträngde mig i allra högsta grad att försöka sitta på min rumpa och vara lika ”duktig” som de andra, det var ingen som brydde om. Eller såg.

Men något som de flesta har brytt sig om under hela mitt liv är det faktum att det bara MÅSTE påtala för mig hur alla andra gör. Vad alla andra kan och hur jag borde bete mig.

Det har liksom aldrig räckt att bara vara mig själv.

Idag sitter jag med en ADHD diagnos på pappret och både information och förståelse för varför jag aldrig varit som de andra. Eller varför jag levt ett liv i en trötthet som jag aldrig lyckats sova bort.

Det tog mig 34 år att förstå att det räcker att vara bara jag.

Fören månad sedan fick jag utskrivet min första burk concerta. Jag minns när jag tog det första pillret, jag var både spänd och lite nervös över hur jag skulle reagera. Medicinering har aldrig varit självklart för mig med diskussion med andra som har ADHD själva eller i sin närhet. Men jag ville prova, jag är trött på att vara trött med hjärnan överfylld och att hela tiden vara på språng. På mig var concertan klockrent. Jag riktigt kände hur den ”kickade” in och efter 1 vecka satt jag i köket och grät över att ”känna som jag gör”. Jag kunde städa, skriva, vara med barnen, äta middag utan att hela tiden behöva avbryta för att något annat ”behövdes fixas”. Mitt sockersug som varit min ständiga följeslagare var som bortblåst och det var ingen ”snart får jag socker” planering. 2 veckor höll detta rus i sig av fullständigt välbehag. Idag fick jag öka min dos och hejja mig. Idag mår jag lika fint som med den första tabletten.

Jag pratar och hör utan att anstränga mig. Jag minns vad som sagts och jag kan slutföra att städa i köket utan att ha börjat i både vardagsrum och hall. Jag behöver inte självmedicinera med socker för att bli pigg. Inga ögonlock hänger av total trötthet utan jag känner mig… ”som alla andra”.

Alla andra, ett ideal jag så länge hade som yngre. Ett ideal som jag inte längre har, eller vill ha. Jag började fundera på detta med att vara som alla andra, var jag det nu med hjälp av mediciner? Nä, jag är fortfarande jag. Jag har fortfarande alla värderingar som jag skapat under hela mitt liv. Mitt driv finns där ännu. Jag pratar fortfarande lika mycket och lika engagerat men jag tappar inte lika ofta tråden. Och jag orkar titta människan i ögonen som jag pratar med. Jag skrattar lika mycket som innan, och jag drar fortfarande lika ”dåliga” skämt som tidigare.

Alla andra. De som kan hålla tillbaka en tanke utan att plumpt säga det i fel sammanhang. De som kan hålla ordning på sina saker. De som kan gå in i en affär och faktiskt komma ut med det som de ska ha. De som inte hets äter godis så de vill spy. De som kan sitta kvar efter middagen och vänta på övriga familjemedlemmar.

Nu väntar utbildningar och hjälp av arbetsterapeut för att få maximal effekt av mitt nya liv. Mitt nya liv i att vara som…

…Alla andra, men ändå fullt ut jag. Jag i en bättre version. Den bästa versionen!

 

uppd

Dela gärna:

Lämna en kommentar