Att acceptera

Jag talar mycket om förändring och acceptans. Det var de orden jag tog med mig när jag föll och fick hjälp genom en stresshanteringskurs.

Två ord som provocerar men som när man hittar den egna innebörden av orden förstår på vilket sätt man kan använda dem och låta de bli en del av ens liv.

När jag valde att acceptera vår vardag och när jag förstod på vilket sätt jag kunde förändra hittade jag andra vägar att gå, andra tankesätt. Jag brukar känna mig trygg i dessa ord och de strategier jag byggts upp men ibland knackar känslorna på väggarna av acceptansen.

Idag sitter jag i Spanien, vår första utlandsresa i familjen någonsin. Det är helt underbart och vi njuter av sol och av bad. Igår åkte alla vuxna utan jag iväg och jag var ”hemma” med barnen. Det var mitt förslag och inget förslag som jag på något sätt tycker var ett dåligt förslag. Pappan i vår familj behövde den tiden.

Dagen tillsammans med syskonbarn och barn var helt underbar och jag blir verkligen rörd av deras kärlek till varandra.

Min syster och hennes familj accepterar verkligen vår familj för vad den är och respekterar våra svårigheter utan att himla med några ögon eller dra långa suckar. Jag är trygg, vi är trygga i deras sällskap.

ÄNDÅ kommer den, känslan, ångesten smygande och landar i magen. Lämnar spår av tårar och andetag som är svåra att andas.

Jag har accepterat att vår familj inte kan liknas vid andra familjer och att vi är ”annorlunda” (annorlunda, som jag ändå tycker är det bästa på många sätt).

Men trots att jag älskar alla de egenheter och allt det roliga vi gör så kan jag inte borsta av mig känslorna av att någon gång, en enda dag fungera som vilken familj som helst. Att kunna välja om man vill avlägsna sig från en utflykt. VÄLJA utan att MÅSTE.  Måste åka hem tidigare pga att återhämtning krävs. Åka hem för att barnet Inte orkar mer trots att resten av familjen skulle vilja fortsätta.

Det är krävande och stressande när ljudnivån pga stress höjs. När man själv är som tröttast efter att ha varit som en en scout, alltid beredd att rycka ut, då kommer ljuden. Det pratas högt, det visslas, trummas och skriks.

Och så sitter man där med gråten i halsen och undrar ”var det värt det”? Man tvingas att påminna sig själv om att i stunden så var det verkligen värt det. Att skapa gemensamma positiva minnen tillsammans. Att få fly vardagen är värt oerhört mycket. Men det har alltid ett pris och det spelar ingen roll hur mycket man planerar och är steget före.

Men ja, det är värt att i någon timme få känna sig som vem som helst. Ibland går det bättre och ibland sämre. Och min familj är helt underbar trots allt.

Jag skulle inte byta ut en enda sekund med dessa människor.

Men ibland tränger sig känslorna på. Det är en kamp att hålla huvudet högt, varje dag.

 

 

Dela gärna:
Taggat , , ,

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *