Att backa för att komma framåt

Det är en underlig känsla att som vuxen inte bli lyssnad på, betrodd eller rent av mötas av himlande ögon när man försöker förklara och få någon att förstå.

Det är inte direkt upplyftande att försöka vara lugn och saklig och ändå bli sedd som den hysteriska.

Jag har så många år försökt få någon med mer befogenheter än mig att hjälpa till och att förstå vad min önskan om hjälp bottnar i.

När man gång på gång möts av handfallenhet och bortförklaringar i en självklar önskan från en förälder. -Hjälp mitt barn att få lyckas.

Man är beredd på strid, på att plocka fram forskningsrapporter, på att få hjärtklappning av den stress som deras uppsatta hand i ansiktet innebär.

Helt plötsligt sitter man mitt emot vuxna människor som säger
”Det skulle vara självbedrägeri och tro att vi skulle kunna ge henne det hon behöver”.

Och så tänker man om, man planerar för en hållbar skola, en skola att lyckas i. Man drar i trådar, backar bandet, hittar lösningar.

Mitt kära barn är allt annat än sugen på att sitta still, räkna, läsa, skriva.
– Hon klarar helt enkelt inte av den nivån som hennes årskurs är på.

Mitt kära barn vill leka, pyssla, sjunga, dansa.
Sådant som hon älskar, det som väcker lusten att lära och att leva.

Man kan inte tro att i en klass på 28 barn har läraren möjlighet att möta behovet hos någon som möjligtvis är 7 härliga år men inte är 7 i sinnet.

Man kan omöjligt begära att den fantastiska läraren har möjlighet att följa med en 7åring på toaletten för att hon inte kan välja en av de fyra och lämna 27 andra etta gluttare ensamma kvar.

Tacksamhet över att de inte ens försöker övertyga oss.
Glad att de inser sina begränsningar och att de istället fokuserar på mitt barns möjligheter.
Hennes möjligheter kan inte tillgodoses när de vuxna begränsas av den vita tavlan de står framför.

På måndag backar vi ett steg.
Från årskurs 1 till förskoleklass.
För mitt barns rätt att få leka sig fram.
För att minska pressen, stressen att vara som ”alla andra”.

Till hösten hoppas vi på att rektorns ansökan till en anpassad skola tas väl emot. Att vi kan erbjuda mitt barn en miljö anpassad efter hennes behov och på så sätt kan lyfta de oerhörda styrkor hon besitter.

Hon är bara 7 år men har redan varit utbränd. Utbränd pga. att ha tvingats pressas in i den s.k. normaliteten. Pressad att ge mer än den kapacitet hon har.
Tvingad till att vara som alla andra.

Vi vänder blad nu med trygga, starka, varma människor som håller oss om ryggen. Som håller med oss. Som lyssnat och som agerat. Agerat med befogenheter.

TACK!

Jag går med huvudet högt och kan med stolthet säga att jag hade rätt.
Hela tiden.
Och till alla dem som klappade mig på huvudet och berättade att ”vi kan det här” så vill jag säga:

Nej, det kunde ni inte! Jag visste bättre än er och ni borde skämmas över ert sätt att bemöta ledsna föräldrar till ett barn då blott 6 år som tillslut inte ens ville leva.

Följ länkarna för att läsa de artiklar om vår kamp

Artikel i Expressen

 

 

Hennes dotter är 6 år – och utbränd

Starka reaktioner på artikel om utbränt barn

Dela gärna:
Taggat ,

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *