Kunskap öppnar dina ögon erfarenhet öppnar ditt hjärta

Att få sin diagnos

Idag fick jag diagnos.

ADHD, utan tvekan!

Det var skönt att få veta, att veta att man inte varit dum i huvudet som inte alltid hängt med. Min intelligens var det ingen fel på alls enligt tester, även om jag aldrig riktigt tvivlat så var det skönt att få det konstaterat.

Min dotter 4,5 år gav mig high five och sa ”Yes mamma, du och jag”. Och ja, det känns skönt att vi går på samma stig nu… Men såhär när tvn är på, barnen sitter tysta så kommer känslan över att jag tvingats ha det så jävla tufft utan någon hjälp…34 år.

Tankar som tänk om.

Tänk om jag fått min diagnos tidigare.

Vart hade jag varit nu? Hade jag orkat studerat vidare till vad jag velat arbeta som? Hade jag sluppit vissa delar ur mitt liv om jag inte varit så våghalsig och impulsiv? Om någon stoppat mig från alla ”dumma” val utan tanke på morgondagen?

Om jag fått hjälp att kontrollera min fruktansvärda självbild, hade jag då 34 år gammal kämpat lika mycket med att gå ner i vikt, stå still i vikt, acceptera mig själv?

Hade jag accepterat att jag vore annorlunda? Hade jag förlikat mig med tanken om att alltid känna sig felplacerad? Hade jag hittat styrka i min enorma talar-kapacitet eller fått kraft att ta mig från punt 1 till punkt 2 UTAN ångest.

Hade det destruktiva levernet av att döva ångest med alkohol, socker och annat självskadebeteende behövt ens ha funnits?

Tänk om.

Men nu är jag här. 34 år gammal och har fått en förklaring till så mycket. även om jag alltid anat så har jag nu mina aningar på pappret.

Jag har ADHD.

Jag HAR ADHD.

HAR ADHD.

Vad förändras nu?

Är det något som förändras? Förståelsen för mig själv?

Kommer jag att bli snäll emot mig själv nu och inse att jag inte är ”knäpp, konstig,lat”? Jag har en funktionsvariant och nu kan det bara bli bättre.

Jag ska insupa kunskap och ta del av de tips som finns för att slippa ständigt vara stressad och överallt samtidigt. Mina tankar ska få börja vila nu. Nu ska jag få hjälp med att få visa vem jag är bortom all ångest och förvirring.  Att kanske kunna fokusera på det bra som finns inom mig som inte alltid kommer ut i rätt form.

Kunskap, rätt hjälp och stöd. Jag tror det är nyckeln till att lyckas, lyckas att bli fri från det ständiga kaos som finns inom mig. 

Nu blickar jag framåt!

Jag har ADHD, jag har inte fått det nyligen. Jag har alltid haft det.

Jag  ÄR ADHDhjärtat!

ADHD-hjartat_stor

Dela gärna:

3 Kommentarer

  1. Jessica den 2016-06-20 kl 13:29

    Grattis! 😉 vet exakt vad du går igenom❤️ Själv har det nog tagit mig några år att acceptera min diagnos och hitta just mina svårigheter. Det hade jag önskat att jag hade fått mer hjälp med. Jag hade också jätte mkt tankar, och en stor sorg över att inte ha fått hjälp när jag mådde som värst. Kram

    • adhdhjärtat.se den 2016-06-20 kl 13:33

      Jessica, jag har gått i KBT för några år sedan. Det är så mycket som jag redan bearbetat, därför är jag nog mer framme vid ”vägen” av acceptans tror jag. Samma sak som när jag blev utmattad, så många jag vet som det tagit riktigt lång tid för att komma tillbaka medan jag var tillbaka (även om det ibland är tufft fortfarande)väldigt tidigt ändå med tanke på hur jag mådde.

      Tack för grattis 😉 Kram på dej

  2. Annica den 2016-06-28 kl 10:49

    Det är så mycket som får en förklaring när man väl får sin diagnos. Jag fick min för 2 år sedan, när jag var 30. Det förklarade mina problem med skolan, varför jag inte ”lyckades” plugga som de andra, varför jag inte klarade att få höga betyg trots hög ansträngning, vilja och motivation. Det känns himla bra att veta att det inte berodde på något jag gjorde fel.

Lämna en kommentar