Kunskap öppnar dina ögon erfarenhet öppnar ditt hjärta

Att inte känna sig själv

Jag känner mig själv som den som lever för dagen, den som tar det som det kommer, den som anser att ”det löser sig”.

Det kanske är därför jag inte känner igen mig själv just nu.

För ett år sen blev jag sjukskriven för utmattning. Jag låg i fosterställning i soffan och orkade knappt gå upp för att äta! Idag jobbar jag men jag är HELT annorlunda från vem jag var, hur jag var då, innan sjukskrivningen.

Och kanske var det krocken med mig då och nu som från första början gjorde mig sjuk?

Idag kan jag inte leva för dagen. Idag krävs struktur, planering, förberedelser. Jag är inte van. Och i mellan åt inte ens förmögen att ta tag i det, att vara så förberedande och pedagogisk i sammanhanget som jag skulle behöva.  Jag kan inte heller anse att det löser sig, för ska det lösa sig så är det ingen som löser det åt mig. Jag måste ordna det själv, allt från kontakter med olika myndigheter till att lösa dagens svårigheter vart efter. Ingenting löser sig av sig självt.

Jag kan inte ”ta det som det kommer” för man vet aldrig i vilken omfattning DET kommer.

Jag har aldrig någonsin känt någon stress över att leva i något slags kaos. Grejer överallt eller att jag missat veckans dammsugning. Kanske var min oförmåga att hålla ordningen det som fick mig att släppa taget om det , totalt?

Men nu är det en av de saker som jag stressas mest över. Att aldrig få tid eller ro eller lust att ta tag i den ordningen som vill skulle behöva ha här hemma. Jag stressas av skor som ligger slängda i hallen, saker som ligger på diskbänken eller att det är damm under soffan. Å andra sidan så finns inte orken att ta tag i det där. Jag är antingen för trött, eller så har barnen en dålig dag och behöver min fulla uppmärksamhet. För kunde jag skjuta upp det, det var bara jag som drabbades av oredan. Idag har jag ett större ansvar än så.

Att i vuxen ålder få veta att man har ADHD är på många sätt helt fantastiskt bra och spännande. Nya insikter, nya infallsvinklar och en mängd förklaringar. Men också ett sätt att inse vad ens svårigheter ÄR och att man faktiskt skulle behöva hjälp med några av dem.

I September ska jag träffa min nya läkare för första gången. Jag är lite nervös. Jag vet att jag MÅSTE ha hjälp innan min hjärna exploderar. Innan jag går under men att träffa en läkare och avslöja det innersta, det är svårt.

Att sitta och skriva över en dator, att inte behöva möta, ha ögonkontakt, det är en helt annan grej. Här är jag skyddad mot rullande ögon, mot att bli påverkad.

Här kan jag skriva att jag, mitt JAG och jag som mamma, familjens projektledare inte klaffar! Det är så betungande och svårt och jobbigt. Även om jag älskar varje minut jag har som en del av denna familj. Vi är underbara tillsammans. Bäst. Fantastiska. Men mitt jag och mitt jag. Vi går inte riktigt hand i hand. Och det är en del av min trötthet, av min ångest, av mina problem att somna. 

Jag hoppas på det där besöket i september. På något vis känns det som ”sista hoppet” även om jag vet att det sista hoppet aldrig finns.

Det finns alltid nya hopp att förvänta!

Dela gärna:

Lämna en kommentar