Kunskap öppnar dina ögon erfarenhet öppnar ditt hjärta

Att leva med Ljudkänslighet

Ordet ljudkänslighet känns så litet i sammanhanget. Känsligheten är snarare smärta och för många en påtaglig begränsning i livet.

När varenda ljud hörs och man störs och påverkas av det som surrar i bakgrunden det är en naturlig del av ADHD. Det kallas att vara ljudkänslig. Men det finns också en annan slags känslighet för ljud och det är den som gör ont!

När tåget bromsar in, när måsarna skriker, när kyrklockorna ringer, när hunden skäller, när barnen skrattar, när besticken klingar, när tallriken slår hårt i bordet, när en ballong smälls, när en publik applåderar. Det gör ont i varenda del av kroppen. Ljudvågorna skär som en kniv rakt igenom.

Personligen så har jag alltid varit känslig för ljud, i vissa fall gör dom ont och gör mig stressad. Jag är känslig för ljud, att sitta på ett cafe är vissa gånger riktigt plågsamt, bio det undviker jag! Men idag är jag vuxen och kan hantera den på ett sätt som jag helt enkelt fått lära mig den hårda vägen, genom att uppleva dem.

Min dotter däremot har en annan slags känslighet, den där som gör ont OCH begränsar livet. Den är påtaglig varje dag men triggas av stress och av dålig sömn.

När jag säger orden ”gå ut” ser jag en blick som flackar fram och tillbaka. Hörselkåporna tas på och när dörren öppnas tittar hon försiktigt ut genom dörröppningen. Är grannens hund ute? Finns det risk för att den ska skälla? Bäst att gå ut genom altandörren istället…

Så kommer vi tillslut ut. Vi går till parken, dottern sätter sig i en gunga. Den svänger fram och tillbaka. Några barn som  vi inte känner sätter sig på gungan bredvid, på en sekund har dottern sprungit därifrån. Hon sätter sig på kanten till sandlådan, gräver några tag med spaden. Något stör henne. Hon släpper spaden och sätter händerna längs hörselkåporna och trycker dom hårt mot sina öron. Det är ett flygplan långt där uppe, och trots att det knappt är hörbart för mig så hörs det tydligt i hennes små öron.

Jag ser hur hennes bägare fylls, den som hanterar stressen. Jag ser hur den andra bägaren töms, hennes ork och energi.

Jag ser på min dotter, hon vill så gärna hem, in, vara i fred, stänga dörren. Jag avvaktar en stund, hennes bror vill ju så gärna vara ute…

På vägen hem får jag bära henne en bit, hon förklarar att benen är trötta.  Jag vet att det beror på hur all energi gick åt för att stå ut med ljuden, för att rigga omgivningen och scanna efter ljud som skulle kunna göra ont.

När vi strax är hemma ber hon mig springa. Jag orkar inte med henne i famn. Jag känner hur hon blir stel. Jag skyndar lite och ställer ner henne vid ytterdörren, i panik ber hon mig låsa upp. Jag känner hur min egna stressnivå ökar, jag hittar inte nycklarna.

Precis när jag sticker nyckeln i låset skäller grannens hund till, han är glad att se oss.

Tårarna sprutar och dottern rusar in.

”Imorgon vill jag aldrig gå ut mer, aldrig, aldrig, aldrig” skriker hon medan hon slänger igen dörren till sitt rum.

Idag kommer hon inte ner mer, inte ens för att äta…

Hur ljudvågorna gör som små sår

Det hugger och vrider sig i magen

Det gör så att jag  riktigt illa mår

Och inte klarar av  vardagen

 

 

 

 

 

Dela gärna:

1 Kommentar

  1. Stine Ninnesdotter den 2017-08-12 kl 10:52

    Jag känner igen mig…. att varje ljud är som ett knivhugg rätt in i förlängda märgen. Det går inte att skydda sig mot sånt… hörselkåpor finns liksom inte på heltid. Och vissa ljud vill åtminstone jag höra.
    Dessutom är det plågsamt att de egna kroppsljuden blir så påtagliga när hörselskydden används…. Knepigt.

Lämna en kommentar