Kunskap öppnar dina ögon erfarenhet öppnar ditt hjärta

Att vara eldsjäl i skolans värld

Jag är nära en person som arbetar inom skolans värld. Hen arbetar med barn med olika diagnoser inom NPF. Då vi båda arbetar inom barnomsorg så vet vi vikten av att aldrig röja tystnadsplikt eller sekretess,men att prata om världen vi arbetar i det gör vi. Ofta slås jag av tanken att jag skulle vilja ha just hen som pedagog till mina barn. Hen gör så mycket extra för dessa barn, för deras familjer att jag blir tårögd många gånger under ett samtal.

Jag bad henne skriva om sitt jobb till mig och fick ett mail skickat till mig som fick mig att reflektera över; Vad gör en bra pedagog till just en bra pedagog?

Det är INTE att behöva vara den där pedagogen på sin fritid. Men som ni kan läsa här nedan så är det precis det hen är. Och det är fantastiskt. Det är självalt och självklart för just hen. Men om man INTE vill vara pedagogen när man slutat sin arbetsdag är det helt OK. Men att vara 100% fokuserad på barnens bästa när man är där borde genomsyra varenda person som arbetar med våra fantastiska barn.

Utgår man från barnens bästa, kan det någonsin gå fel då?

Att vara en pedagog som inte bara blir en pedagog utan en trygg vuxen, en person man känner tillit till, dit man kan lämna sitt barn och veta att just mitt barn har det bra idag.

Min väns barnsyn, människosyn,arbetssätt,respekten och kärleken för individen får mig att från botten av mitt hjärta säga, TACK.

Tack för att just DU tog steget in i skolan och gjorde och gör skillnad för alla de barn och familjer du möter. För mig är du en äkta eldsjäl.

När man kommer till jobbet och man tror man har koll på läget. Man häller upp en kopp kaffe och hinner ta en liten mun innan en av eleverna kommer inspringande. Hen slår sig ner på stolen mitt emot. Stirrar en stund på mig innan hen utbrister ”jag har levlat på gta! Jag fick sånt jävla bra vapen…”
Där tappar jag tråden..Men jag lyssnar ändå och ler, för glädjen i hens ögon är äkta. Sen reser hen på sig och går ut.
Jag tar lite kaffe till..Heeej!! Kom jag måste berätta om spelet!!
Kaffet blir stående och nästa gång jag smakar är det kallt.
För medan det svalnade har jag fått se vilka ”moves” karaktärerna” gjorde på spelet. Vilka vapen de använde och vilka kläder de hade. Och det har berättats för mig med inlevelse. Jag har fått höra vilka ord som ”var tvungna” att användas när hen inte klarade bossen.
Nån ropar på mig och vill berätta vad hen gjorde igår. Och en annan kommer springandes och vill kramas.
Men nån vill inte prata, utan tittar bestämt ner i telefonen. Vi lirkar och trixar för att få hen in på lektionen. Men nej! Inte Nu. Vi backar. Resten av klassen går in. Jag ringer till hen som sitter utanför och frågar om hen kan komma in? Nej! Får jag till svar. Jag tassar ut och slår mig ner. Hen säger inget. Jag frågar, har du sovit dålig? Hen lutar huvudet mot min axel och mumlar något. Om några minuter är vi inne i klassrummet. Detta var de 20 första minuterna av denna dagen. Och de har varit fantastiska.
Imorgon kan det se helt annorlunda ut.Jag älskar mitt arbete! Och de första 20 min av dagen är så viktiga. Checka av hur alla mår. Lyssna på allas berättelser.
Ett sms från någons förälder som ”förvarnar” att idag har detta hänt, eller att natten har varit tuff. Då kan vi ligga steget före.
Att möta ungdomarna där dem är just i detta nuet.
Och att ge dem den tiden de behöver för att lyckas visa vad de kan. För de kan så mycket! Det gäller ju bara att ”locka” fram det. Och alla behöver olika tillvägagångssätt för att lyckas visa. . Det är bla scheman men tydliga mål. Och målet kan vara en ”belöning”. Hur mycket hen ska göra för att nå målet beror på hur dagsformen är just i detta ögonblicket. Det kan vara 3 tal i matte eller skriva 4 frågor med svar på datorn.
Ibland hinner vi inte ens sätta ut något stopp..för hen har börjat jobba och  gjort en halv sida med mattetal redan.
Visa behöver att man just denna dagen skriver det dem säger. Och visa behöver tid. Ibland en hel lektion, för att på lektionen efter leverera förra lektionens uppgift.
Mitt mål är att möta eleven på deras villkor. Att hitta ett vinnande koncept att nå målet. Och det vinnande koncept ändras. Ibland dagligen.  Mitt mål är att få eleverna att känna att de lyckas. Att det dem gör duger. Att dem duger.

Medan jag sitter och skriver denna text ringer telefonen. Det är fredagkväll, klockan är 20.30. En elev från klassen. Jag väljer att svara. Vi pratar en stund. Innan vi avslutar säger hen ”vi borde ta upp på klassrådet att man kan ringa sina fröknar ibland”
Även en fredagkväll älskar jag  mitt jobb!
Det har hänt att elever ringer till mig emellanåt. Jag svarar när jag känner att jag har tid. Och när jag svarar så pratar vi en stund.
Ibland bestämmer vi att ses nån dag och spela Pokemon Go. Vi ses på bestämd plats. Och trots kyla går vi, hen och jag, mina barn och hens mamma och letar Pokemons. Efter ca 2 timmar är det dags för mig att åka hem. Jag får en kram av mamman som tackar så mycket för denna stund. Och jag tackar jag med. För det var trevligt! Och till min elev säger jag att vi ses på måndag. Sen skiljs vi åt.

Jag får många fina sms från föräldrar. De tackar för allt vi gör för deras barn. Och jag jag blir varm i hjärtat när de påtalar att det vi gör betyder nåt för deras barn. Och att vi gör skillnad.

Men det är jag som ska tacka. För lånet av era fantastiska ungdomar. För jag älskar mitt jobb, och det är era barn som gör det så fantastiskt

/☆

 

Dela gärna:

Lämna en kommentar