Kunskap öppnar dina ögon erfarenhet öppnar ditt hjärta

Att vara steget före

Det pratas mycket om att ”vara steget före” och att förbereda, att planera. Som pedagog, när jag arbetar är detta inga konstigheter. Så arbetar jag alltid, även om barnet inte har en diagnos/svårigheter av något slag.

Men i mammarollen verkar jag ha det svårare med att greppa begreppet ”steget före”. Kanske för att det där steget behöver se annorlunda ut för varje gång det skall sättas ner mot marken? Det steget man tog veckan innan för att vara beredd behöver man ta annorlunda nästa gång. Hemma hos oss är behoven växlande beroende på humör, dagsform, sömnläge, matintagsläge. Ja alla möjliga inslag som kan rubba dagens planer.

Idag var det iallafall en dag där jag var väl förberedd. Avslutningsutflykt med hela förskoleavdelningen till naturhistoriska riksmuseet.  Ni hör ju själva, vilken tokig och helt galen ide. Att ens utsätta sig för det…

Hinder nummer 1: De skulle åka kollektivt. 65 minuter ENKEL resa. Jag visste direkt att vi inte skulle fixa det. en resa dit, själva utflyktsmålet och sen hemresan, där är minst 2 moment för mycket…Att som mamma känna hur ens barn blir exkluderad från sin egen avslutning för att hen inte klarar, det som de flesta barn klarar var en ny upplevelse. Jag blev både besviken och arg men…ja såklart ordnade jag till det ändå. Farfar körde, var med och körde hem.

Hinder nummer 2: Alla ljud. Av tidigare erfarenheter så vet jag att hen blir oerhört påverkad av höga ljud, mycket ljud runt sig. De rosa nyinköpta hörselkåporna fick följa med. Under lunchen i ett matsäcksrum tog hon på sig de en kort stund. De användes inte så mycket, men grejen, att ha en lösning på ljudnivån!

Hinder nummer 3: Chansen att få skärma av! Då prisar jag ännu en gång VAGNEN. Hen må vara snart fyllda fem men jag ser inte en enda orsak till att vagnen får flytta hemifrån…Och så, surfplattan! Krypa in under suffletten med surfplattan och få försvinna ett tag! Jajamensan, då orkade man även titta på dinousariena!

B I N G O

3 av 3 hinder som förr verkat så stora, så oövervinnliga har vi just besegrat. Lyckan är enorm och jag inser vilket oerhört starkt team vi är. Jag och mitt barn. Vi, hela familjen

Efterspelet då?

Ja, det vet de flesta med dessa små superhjältar att det nästan alltid kommer ”den där tiden efteråt”. Ja. Väl hemma vägrade hen ta av sig både kläder och skor, vägrade gå ur vagnen. Satt inkörd i ett hörn, i vagnen med näsan i surfplattan i över en timme. Det var helt okej.

Och ja, hen har varit väldigt trött under hela eftermiddagen. Hen har gråtit. Hen har brytit ihop. Hen har varit som ett litet knytte mot min axel och ja, hen har pratat bebisspråk sen hen kom hem.

Och JA, det gör ont i hela mig av att veta att det tar så mycket på hen att göra något kul. Det gör ONT. Men å samtidigt så  skulle jag ju inte vilja byta ut vårt liv mot någon annans så därför väljer jag att glädjas åt en dag, som blev så bra som en dag av detta slag kan bli.

Mitt barn är speciellt och det märks ännu tydligare i en grupp med andra barn i samma ålder. Men hens speciella karaktär färgar av sig, hen stannar kvar trots att hon gått ut från rummet. När vännerna möter upp och rusar fram för att kramas för att hen fattades på vägen dit. Ja då tar jag gärna en sömnlös natt där hen vill diskutera livet, för den speciella lilla människan…
 

Hen är ju precis den hen ska vara!

2016-06-15 12.34.59

Dela gärna:

3 Kommentarer

  1. Supermamsen den 2016-06-16 kl 20:50

    Åh vilken fin text! Vad fint ni löste allt! ❤
    Jag har en 14-åring med asperger och en 7-åring med trolig ADHD samt en 11-åring som inte verkar ha en diagnos. ?
    Jag känner igen det där med att försöka lika steget före. Inte lätt! Bra jobbat! ?

    • Supermamsen den 2016-06-16 kl 20:50

      LIGGA steget före ska det stå!

    • adhdhjärtat.se den 2016-06-16 kl 21:25

      ♡ man gör alltid sitt bästa och ibland blir det riktigt bra=)

Lämna en kommentar