Kunskap öppnar dina ögon erfarenhet öppnar ditt hjärta

Den enorma tröttheten.

 

Att leva under ständig stress och sömnbrist, ett vanligt förekommande för familjer där barnen har någon form av NPF-diagnos.

Under 2015 började det kännas någorlunda okej. Vi jobbade så lite som möjligt och dagarna på förskolan blev inte så långa. Det var en aning mer balanserat än tidigare och man slappnade av för en stund.

 

Huvudvärken som hållit i sig i över 1 år blev mer intensiv. –Åh, säkert bara migränen

Magen var ur balans –Kanske är det något jag inte tål?

Huden började klia –Ja men NU är det ju tydligt att jag får i mig något jag inte tål

Yrsel och illamående på pendeltåget –Jaha, åksjukan har blivit värre

Nära till tårar, hela tiden –Ja man har ju blivit så känslig efter man fått barn i och med hormonerna.

Glömska HAHA, nu är jag verkligen trött när jag inte minns om jag duschat eller inte.

Svårt att somnaJa jag har ju alltid varit en nattuggla.

Svårt att ta sig upp på morgonen – Jag har ju alltid varit morgontrött.

TrötthetenJag behöver nog ta ett graviditetstest. Nähä, inget plus. Det är säkert vanlig järnbrist.

Besök på vårdcentralen Det kliar i mina händer. Proverna visar inget.

Besök på vårdcentralenJag har fått knölar på halsen och är ständigt trött.  Nähä, proverna visar inget.

Närvaro, –På jobbet tänkte på barnen, middagen, hemmet. Dåligt samvete för att jag varit irriterad och arg. Hemma tänkte jag på jobbet, dåligt samvete för att inte ha gett barnen på förskolan det dom förtjänar. Och alla uppgifter jag glömt bort att fixa.

Besök på vårdcentralen Jag har fått en allergisk chock tror jag, kliar, klåda, trötthet, magont, huvudvärk, illamående, andnöd.

Va? Utmattningsyndrom? Jag? Medicinering? Jag? Va? Jag mår okej, jag mår okej…okej? Jag mår alltså inte bra?

Jag gick som i trans till apoteket och hämtade ut mina tabletter, för att kunna sova sa läkaren. Jag gick hem. Satt mig vid middagsbordet med mina oerhört fina familj och jag försökte förmå mig att äta men ingenting gick ner.

– Hur gick det? Frågade barnens pappa mig och när barnen gått från bordet föll tårarna. Det resulterade i ett lång och förtroligt samtal och vi insåg båda att det behöves en förändring.

Tiden som gick känns som om det, så här i efterhand, inte riktigt var verklighet.

Hur jag låg i soffan i fosterställning och stirrade rakt fram.

Hur jag glömde hämta hem barnen från förskolan.

Hur jag kunde sova,sova,sova flera timmar under dagen. Jag sov mer än vad jag var vaken.

Hur jag drabbades av panik inför kommande besök i affären.

Hur jag inte orkade svara i telefonen.

När jag inte orkade träffa  mina närmaste vänner.

Hur jag fick panikångest av att åka och träffa min familj.

När jag inte orkade träffa mina barn utan höll mig i sovrummet.

Hur jag drack TVÅ glas vin med mina vänner för att sedan inte orka gå upp på hela dagen efter.

När jag inte kunde skratta, det gjorde nästan ont i ansiktet.

När jag gick ut ur huset och drabbades av svåra magsmärtor.

Hur jag grät av huvudvärken.

Och så alla känslor som kom, som uppstod ur det fysiska handikappet jag besatt denna tid.

Skuldkänslor. Jag BORDE vara lycklig. Barn, hus, man. Livet.

Jag MÅSTE orka ta hand om hushållet.

Jag BEHÖVER träna.

Jag VILL vara en närvarande mamma.

Jag BORDE vara en bättre vän.

Jag BÖR hjälpa barnens pappa.

Hur jag än gjorde så överöstes jag med känslor, fysiska åkommor och tårar som jag inte ens visste fanns.

Barnens pappa fick visa sig från sin absoluta bästa sidan. Ta allt ansvar. Se till att barnen blev duschade, fick mat, fick sagor innan natten. Av mig fick dom kramar. På sin höjd, jag orkade inget annat.

Jag kände mig så fruktansvärt ensam. Som om ingen förstod. Men det fanns fler som insåg att nu var det allvar, nu gäller det att ”bara” finnas där. I efterhand vet jag det men så instängd i mig själv som jag var hade jag svårt att vara klarsynt.

Barnen, de visste utan att jag sa något. De gav mig närhet och sonen strök mig över håret i soffan.

Sjukvården pratade om att ”man är trött som förälder” och friskskrev mig snabbare än vad jag egentligen borde ha blivit friskförklarad. Missförstådd. Påtvingad.

Känslan att aldrig räcka till, att vara oduglig, svag och inte tillräcklig i något avseende.

Vägen tillbaka som aldrig kommer vara tillbaka dit jag var:

Vi PRATADE. Vi pratade och pratade. Jag och barnens pappa fann en annan slags kärlek för varandra. Den som kallas för ”i nöd”. Och jag som alltid haft svårt för 100% tillit insåg att mina barns pappa verkligen förtjänade den.

Som anhörig till någon som är utmattad är riktigt tufft.Det kan vara svårt att förstå vad som händer hos den du älskar. Varför hen plötsligt blivit en helt annan person än du är van vid och hur du skall bemöta det. Jag kan tro att det kan slita oerhört på en relation. Lyckligtvis blev det tvärtom för mig. Vi hittade varandra och såg på varandra med helt andra ögon.

Stresshanteringskurs. Förändring och acceptans. (Detta kommer till att bli avgörande för min väg tillbaka). Jag kommer att ägna ett eget inlägg till att skriva om det här.

Vänskap. I nöden prövas den och jag har tur att ha många härliga vänner runt mig.

Vägen tillbaka är en väg som är kringlig, snårig och svår. Jag jobbar numer på ny arbetsplats, jag tar beslut som fokuserar på mig och det som är viktigt för MIG. Det är min största utmaning att fokusera och inse mitt eget värde. Att jag har betydelse och det är viktigt att just jag mår bra.

När vardagen hopar sig och man slåss, kämpar och ger röst åt någon annan. När man för en osynlig kamp för det som borde vara en naturlighet. Ens barns välbefinnande. Just i den kampen är det lätt att glömma bort att för att kunna kämpa, måste stridskämpen ha energin och  välmåendet själv.

 

 

 

Dela gärna:

5 Kommentarer

  1. Jessica den 2016-06-10 kl 18:49

    Känner igen mig i varje ord du skriver, är precis i en utmattning själv ❤️

    • adhdhjärtat.se den 2016-06-10 kl 19:56

      <3 Det finns en väg tillbaka. Kan vara svårt att se, att tro men det finns där.

  2. Ingela den 2016-06-10 kl 20:41

    Det där är så jag… Inte liggandes än.. men symtomen. Hejsan!

    • adhdhjärtat.se den 2016-06-10 kl 21:58

      Ta dina symtom på allvar innan det går längre. Det är mitt bästa råd.
      Kram på dej

  3. Maja den 2016-10-24 kl 23:33

    Känner igen mig i allt. Är så himla svårt att acceptera att man är sjuk, har tagit lång tid för mig att förstå hur illa det faktiskt var när jag tillslut kraschade.

Lämna en kommentar