Kunskap öppnar dina ögon erfarenhet öppnar ditt hjärta

Det sekundära fokuset

Jag har alltid fått höra ”Kan du aldrig vara tyst?” ”Gud vad du pratar”. Många gånger har jag själv reflekterat över mig själv i sociala situationer. Hur jag alltid är den som har åsikter, som pratar, som står i centrum. Lika många gånger har jag ångrat att jag tog plats, inte för att jag nödvändigtvis sagt fel saker eller så utan pga känslan att vara annorlunda.

Jag har suttit i möten på jobbet och lyssnat men så har en tanke slagit mig och den stannar liksom aldrig kvar. Jag säger den högt, ibland utan att ha analyserat om det jag säger är nödvändigt eller relativt i sammanhanget. Det har lett till längre möten, vilket såklart inte alltid har uppskattats av mina kollegor. Några gånger har jag känt mig dum över att inte ha tänkt igenom det jag sagt.

Jag var med om en situation för inte länge sedan när jag fick kommentaren om att jag ”pratar hela tiden och lyssnar inte när vi andra pratar”. Jag blev oerhört ledsen av dessa ord, inte för att de sas utan för att jag själv inte upplevde situationen så. Jag bad om ursäkt, såklart.

Inom mig rannsakade jag mötet med dessa personer och kommer ihåg precis allt som de andra sa. Hur är det möjligt att de anser att jag inte lyssnar? Jag hittade flera orsaker hos mig själv som kan vara bidragande orsaker:

  • Jag har svårt med ögonkontakt -Jag tittar nästan aldrig rakt på den som pratar.
  • Tankarna springer iväg åt andra håll, vilket uppenbarligen märks trots att jag kämpar med att hålla kvar fokus.
  • Jag byter samtalsämne ofta. Medan du pratar kommer jag på andra saker att prata om. Det kan vara någonting du sa som får igång ett minne eller ger vatten på min åsiktskvarn. Det är inte min mening men uppenbarligen så kan det störa andra.

När jag mötte dessa människor i grupp nästa gång hade jag bestämt mig för att inte vara den som höll i samtalet utan försöka vila i att lyssna. Hur det gick? Det gick bra. MEN:

På vägen hem frågade min sambo mig om jag var sur, eller ledsen. Jag undrade varför han frågade det. Han tyckte inte att jag var mig själv blev svaret. Jag kunde inte låta bli att minnas alla gånger som jag fått den frågan varje gång jag kämpat så ini norden på att vara tyst, att inte ta över eller att vara en aktiv lyssnare. Att ”det var något”.

Självklart är det alltid ”något”, det är en kamp som inte många kan ens föreställa sig. Det är en kamp att behaga, att vara som alla andra och att passa in. Att slippa vara den som många stör sig på.

Efter detta möte hade jag jätteont i huvudet. Det kändes som att det skulle explodera vilken sekund som helst. Jag nästan sprang hem till min dator och tog upp word för att börja skriva av mig. Ju mer jag skrev desto lättare blev det tunga i huvudet men istället blev jag så trött att jag knappt kunde hålla mina ögon öppna.

Jag tänker ofta på denna situationen. Den liknar så många andra situationer jag upplevt genom mina 34 år. Att uppleva sig själv som fel och annorlunda. Att det som finns inom en aldrig kommer till sin rätt. Jag som person bryr mig oerhört mycket om andra människor och vill alltid vara ett stöd (i den mån det går), men så många gånger har jag misslyckats pga min oförmåga att vara en god lyssnare. Jag lyssnar, jag hör, jag ser. Men det går många gånger förbi de som vistas i samma rum som mig.

När jag fick min ADHD diagnos nu innan sommaren har jag förstått att det är en av de saker som är mina symtom, min problematik och min svårighet. Att det jag tänker ofta uttalas innan jag hunnit reflektera. Eller att bibehålla fokus på en uppgift (lyssna) istället för att påbörja en ny. Jag har under mina år lärt mig att leva med det, lärt mig att handskas med det. Det är inte lika ”illa” som det var när jag var yngre men då och då går jag ifrån ett socialt evenemang med en känsla av ångest för att jag ”inte är som de andra”.

Dessutom sitter alla år och den känslan djupt rotad i mig och min självkänsla har självklart åkt på däng.

Att nedvärdera sig själv och tänka illa om sig själv bottnar aldrig någonsin i bra självbild.

Om jag hade lärt mig tidigt och  fått förståelse för mina svårigheter  kanske mycket hade varit annorlunda idag. Med synen på mig själv framförallt. Men också med orken att orka lyssna på MIG när jag faktiskt då och då kläckte ur mig en jättebra ide. För tro mig, så många gånger jag har vikt mig i tron om att jag tänkt ”fel” när det egentligen handlat om andra människors bekvämlighet till att inte prova sig fram.

Vi personer som har ADHD(Ja inte ALLA, men ni förstår), vi är inte rädda för att prova oss fram, resa oss upp och borsta av oss dammet, säga vad vi tycker, prata för oss (och andra). Vi ser helhet, ser alla, ser rätt och fel tydligare än de flesta.  Tänk om vi kunde få tillfälle att visa dessa sidor i rätt miljö. Vi skulle kunna göra storverk!

 

Dela gärna:

2 Kommentarer

  1. Anna-Karin den 2016-08-07 kl 09:15

    Åh, det är så synd när vi ska behöva göra våld på de vi är för att passa in :(.
    Jag är själv precis likadan, och känner mig alltid så dum varje gång jag kommer på mig själv med att prata för mycket. Ibland känner jag av att folk tycker att jag är konstig, och då blir jag nervös, och pratar ännu mer, och börjar slänga ur mig knäppa, helt opassande saker, nästan tvångsmässigt…
    Men jag försöker tänka att mina vänner – mina RIKTIGA vänner – älskar mig och har valt mig för den pratkvarn jag är, och ingen annan.
    Jag har många kompisar som är likadana, och med dem har jag lärt mig att säga till på ett schysst sätt när jag tycker att de inte lyssnar på mig. Jag hoppas att andra gör så med mig också 🙂

  2. Elisabet den 2016-08-08 kl 14:24

    Det här var så fint skrivet! Jag vet inte om jag själv har adhd eller inte, min dotter har diagnosen och jag känner igen mig i mycket av det. Det är bland annat just det med att andra människor inte har en blekaste aning om hur mycket man anstränger sig för att vara dem till lags. Och eftersom de inte vet hur mycket man redan anstränger sig, tror de att saker ska bli bättre av att det säger kritiska saker… Och självförtroendet går bara nedåt och nedåt och nedåt. För min egen del har jag lärt mig att om jag försvarar mig, blir jag kallad egoistisk eller självupptagen eller defensiv eller aggressiv… Hur gör man för att förse sig själv med ett pansar som är så tjockt att deras kommentarer inte går igenom, och som samtidigt är så tunt och smidigt att man fortfarande kan röra sig och tala och delta i umgänget?

Lämna en kommentar