Diagnos i tidig ålder, livsviktigt

Trots att jag alltid ”vetat” att jag varit annorlunda och alltid förstått att det funnits en förklaring till det. Jag har alltid gissat på ADHD, alltid känt igen mig i andras texter angående sin ADHD känns det ändå så här dagen efter när det sjunkit in en aning overkligt.

Helt plötsligt känns det ännu mer viktigt för mig, kampen för mitt barn. Tacksamhet över att jag stod på mig och krävde att tas på allvar när det kom till hennes ”annorlunda”. Hon var nyss fyllda 4 år när hon fick sin diagnos, många blev och blir förvånade över den tidigt ställda diagnosen.

För mig känns det självklart att med så uppenbara problem få en diagnos så att hon i sin tur kan få rätt stöd och hjälp från början.

Jag vill INTE att mitt barn ska gå igenom livet på det sätt som jag fått gå. Att kämpa för att orka, det lär hon få göra oavsett, men att ha förståelsen och stödet det kommer hon få. För hon kommer aldrig tvingas brottas med det själv.

  • Att sitta i skolan och känna sig dumInte för att man ÄR dum, utan för att man inte hängde med. Man kanske fastnade på en mening där i början. Man kanske har suttit still alldeles för länge. Det kan vara att behövas slåss mot siffror som blir till en enda röra i hjärnan. X*Y= vaddå?
  • Att bli kallad pojkflicka. Varför då? för att man inte sitter på sin plats och säger ja tack? För att man är högljudd och syns, att man vågar ta plats. Att man hellre klättrar i träd än att hoppa hage. För att man går sin egen väg och för att ens skolresultat inte är förträffligt. För att man har skitiga kläder och hål på knäna, för att man svarar utan att räcka upp handen. För att man ramlat ur ramen, för att man inte är vad samhället anser att man ska vara när man är tjej. När man tillslut känner själv att man inte är kvinnlig nog att ens bära en kjol…
  • Att ta impulsiva beslut utan tanke på konsekvenserMan kanske väljer att skolka, det känns bäst för dagen, men det känns också bra nästa dag… Man väljer att köpa det man inte har pengar till för att man just i den stunden är ”sugen på det”. Man låter helt och hållet lusten bestämma, man flyttar till andra sidan Sverige utan tanke på jobb, utbildning. Det kändes bra just då!  Sen sitter man där med ofullständiga betyg, kan inte söka den utbildning man egentligen vill gå, man har överfyllda kreditkort och man står helt själv på en plats man aldrig ens tänkt tanken på att besöka.
  • Ångesten. Man tampas med ångesten. Och hittar vägar till att dämpa den. Man dricker för mycket i för ung ålder. Livet går stundtals ut på att festa.  Man hittar nya sätt hela tiden till att försöka dölja den, dämpa den, få den att försvinna. Man kanske väljer att skära sig, svälta sig, leva allmänt destruktivt. Man blir van att må dåligt att man tillslut tappar all självkänsla och låter sig tillslut inte må bra alls, att någon behandlar en illa betyder inte att man slutar hänga med den personen. Att ständigt bekymra sig för sin vikt, utseende och att inte duga gör att man fokuserar på något helt annat än att det gör så förbannat ont i hela själen.
  • Att veta sin kapacitet med aldrig få utöva denAtt besitta så mycket kunskap, så mycket kreativitet, att vara en duktig talare, påhittig, driven, företagsam och oerhört duktig på många saker men aldrig få tillfälle att förverkliga det. Att betygen sjunker samtidigt som frustrationen ökar, att man aldrig blir sedd för den man verkligen är. Att vara den som är besvärlig för att man vill mer med livet än att bli nedtryckt i en kvadratisk box. Att det tillslut känns omöjligt att bli vad man vill, för att man ständigt bli påmind om motsatsen.
  • Det uteblivna stödet och förståelsenAtt inte få sitta i eget rum och skriva prov så att man slipper bli störd och tappa koncentrationen när någon andas för högt eller leker med sin penna. Att bli bemött med respekt när man inte orkat ta sig till skolan, istället för att bli kallad till rektorn för att få varningar (som ändå inte leder till något positivt,  att bli av med sitt studiebidrag så att skolan känns ännu mindre motiverande). Att få en extra förklaring, personligen, när man har svårt för att ta en instruktion i grupp. Att inte få höra att man är känslig eller att man överreagerar när hela ens inre kokar av känslor och det enda man vill är att kunna dölja dem för att inte vara den ”annorlunda”.
  • De som blundade. Att sitta i vuxen ålder och undra hur de som var vuxna DÅ kunde missa. Hur kunde de missa att ge stöd när betygen dalade? Hur kunde BUP missa ärren på armarna? Hur kunde skolans kurator missa att man inte sov så bra? Hur kunde föräldrarna missa att ens barn inte ville leva? Hur kunde alla vuxna missa, att man behövde hjälp trots att de så uppenbarligen såg att man VAR ANNORLUNDA OCH FEL? (enligt dem).

 

Jag önskar att jag själv fått hjälp, redskap och verktyg från tidig ålder. Samtidigt är min egen erfarenhet angående bristen av detta till gagn för mitt eget barn, andras barn och de barn/föräldrar jag möter idag. INGEN går mig förbi.

Jag ser och jag kommer aldrig låta någon trampa på ett barn så som vuxenvärlden en gång trampat på mig.

Diagnos vid tidig ålder. Livsviktigt om du frågar mig!

Dela gärna:

3 kommentarer till “Diagnos i tidig ålder, livsviktigt

  1. Känner igen mig i varenda ord och kan inget annat än att hålla med ❤️

  2. Kan det inte vara väldigt svårt att ställa en diagnos såpass tidigt? Tänker att ”barn är barn” men också att ett ”annorlunda” beteende hos ett barn kan bero på så mycket; uppfostran och omgivning.

    Jag är inte emot att sätta diagnos tidigt, men för mig känns det mer rimligt att göra det från 7 år. Då har barnet börjat skolan och eventuella problem märks mer tydligt. Jag kan ha fel, såklart, men det är så jag tänker.

    1. Absolut. Förstår vad du tänker. Men diagnos om det är uppenbart är för mig en självklarhet.
      Min dotter, där finns det inga tvivel. Jag tror det beror helt och hållet vilka symtom de har. Här hemma är det iaf lätt att skilja på trots och hennes ADHD.
      Men jag tror på ju tidigare insatser desto bättre. NÄR hon kommer till skolan kan det redan från början vara rätt insatser.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *