Egenheter

Det finns små egenheter hos mitt barn. Saker som ska vara på ett visst sätt och som kan leda till ett smärre meltdown om det inte blir så.

Maten ska helt vara separerad från varandra. Här hemma äts det ibland samma mat flera dagar i rad. Och väldigt ofta är det endast ett livsmedel per måltid. Som att äta 10 kalla köttbullar som man doppar i ketchup framför TV:n, 3 dagar i rad.

Eller att leva på youghurt med honung i en vecka eller två.

Förr kunde det gå flera dagar, en vecka eller två innan vårt barn åt, dessa dagar levde hen på en skål med youghurt uppdelat på hela dagen. Hade vi tur fick vi i hen en frukt eller lite russin också. Visst upplevde vi stress när det kom till matsituationen men vi valde att försöka ta det lungt, inte stressa, inte pressa. Vi fick inse att äta tillsammans vid middagsbordet var en bild av hur man gjorde, en illusion. Idag äts det vid TV:N, på rummet, vid bordet med en platta eller så äts det inte alls.

Sugrörsmani! Mitt barn dricker i princip alla drycker med sugrör. Te, vatten, mjölk, saft.

Vi köpte ett storpack sugrör och ställde i en låda som hen själv kan hämta. Innan sa jag ”nej”. Idag förstår jag inte varför. Det viktigaste är ju att hen dricker, förut var vi glada om vi fick i hen ett glas nångång ibland med vätska. Idag dricker hen ett extra glas vatten endast för att få använda sugröret.

Efter bad/dusch vill hen ligga i pappas famn, inlindad i handduken. Pappa ska leka att hen är en bebis. Gunga hen fram och tillbaka.

Jag tänkte att hen blivit alldeles för stor för denna lek… men så insåg vi att det jobbiga med att duscha (ibland är det kaos när det ens kommer på tal) blir lite mindre jobbigt när hen får krypa upp, bli liten och få bara vara. Vad jag förstått är det lätt att våra barn blir ”små” när det varit jobbigt, blivit krav. Så vi fortsätter nog att på kvällarna ha en bebis i famn.

Frukt i skål. Det är extremt viktigt att frukten är uppskuren i bitar. Liggandes i en skål! Banan går helt okej att äta som den är men ingen annan frukt.

Återigen sa jag ”nej”. Mest handlade det om att jag inte orkade resa på mig och gå och skära frukten när det skulle vara så mycket enklare för hen att bara ta en ur skålen. Efter några gånger insåg jag att det blev mer jobbigt att ha ett barn som blev ledset och argt. Så nu skärs det fruktbitar utan att ens erbjuda hela frukter. Dels äter hen, dels mår vi alla bättre i situationen.

Åka vagn när man är 5? 

I min värld, vår värld skulle vagnen varit såld för länge sedan. Men istället står den här i hallen. Det är inte förrens nu som vi minskat på användandet och det är inte pga att vi vuxna förbjudit eller tagit bort utan det är helt enkelt hen som valt bort den. Att sälja vagnen dock är helt uteslutet, vagnen behövs vid utflykter. Vagnen har blivit ett hjälpmedel likt hörselkpåpor. Hen kryper upp i vagnen, drar ner suffleten och flyr ifrån alla intryck när hen behöver.

Alla dessa smådjur. Hen älskar smådjur. När det regnat och kryllar av små snäckor och sniglar längs cykelvägen på väg till förskolan plockar hen omsorgsfullt upp dem. Hen lägger dem vid sidan för att de ej ska bli påkörda av cyklisterna. Innan hon försiktigt lägger dem vid vägkanten pussar hon dem. Slemmig om munnen ler hon stort och säger ”såja lilla du…”. Eller när hon kan sitta länge, länge och titta på fågelholken hon fick sätta upp på balkongen…

Själv är man ju ingen smådjurs människa  och jag har bitit mig i läppen många gånger när hon klappar spindlar, maskar, snäckor och sniglar. Jag har fått se det där enorma intresset som en enorm styrka. Ödmjukheten, empatin. Det slår gnistror om dem och det är helt fantastiskt,

 

Jag inser att jag skulle kunna rada upp hur många små egenheter som helst.

Dessa egenheter är det som gör mitt barn till den underbara person som hen är. Visst skulle det gå snabbare att ta sig rån punkt a till b om hen inte stannade för sniglarna, visst skulle det vara enklare att kunna sticka till hen ett äpple i förbifarten. Eller att kunna laga vilken mat som helst utan att ha ett paket köttbullar i backup. Men nej, jag skulle inte byta ut det för allt i världen.

Med den vilja och den beslutsamheten, den empatin och alla de känslor som hen besitter är jag säker på att hen kommer hitta sin superkraft och hen kommer bli något stort.

Det gäller bara för oss vuxna att ge rätt hjälp, stöd och verktyg!

Dela gärna:
Taggat ,

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *