En berättelse ur livet

Idag vill jag dela en sammanställd berättelse från  en förälder som likt många andra kämpar för att motivera sitt barn att gå till skolan. Jag har följt denna förälderns kamp och tankar länge, vi känner varandra personligen genom att ha varit kollegor för länge sedan.  När det stod klart att våra barn har ADHD som gemensam nämnare fick vi även följa varandra genom olika forum för föräldrar som söker stöd och råd. Det här är hennes historia:

Juni 2015:

Den här sorgliga lilla skrivboken hittade jag i mitt barns låda i juni förra året. Då var han, efter förskoleklass och två år i skolan, helt nedbruten av misslyckanden, hemringningar, tjat och skäll. När vi gick runt i klassrummet såg vi knappt ett spår av att han gick i klassen. Alla andras arbeten satt uppe fint på väggarna. Jag fick andnöd… Han hade precis genomgått utredning för ADHD men inte fått återgivningen. Den fick vi ca två veckor senare.

Ett barn som uttrycker sin självkänsla
Ett barn som uttrycker sin självkänsla

Juli 2015:

Efter vi fått återgivning och började läsa på om och förstå diagnosen var vi på en marknad. På väg dit hade vi suttit och läst ur boken “att leva utan bromsar” och han sa till sist “tänk att ingen lyssnat på mig”
På marknaden stegade han fram till en tjej som satt och gjorde armband.

“Coolt med ADHD ska det stå, jag har det”- sa han.

Vi köpte alla likadana armband.

Hösten 2015:

Under hösten jobbade vi på med att reda ut saker och lära oss mer om hur vi ska förhålla oss. Och han började med medicin. När vi jobbade i det här häftet skrev han så där:

Samma barn, med annan syn på sig själv än tidigare
Samma barn, med annan syn på sig själv än tidigare

 

Hösten gick och vi hörde inte så mycket från skolan. Han fick också Dyslexidiagnos i höstas. Det var nästan så att vi inte vågade fråga mentorn hur det gick. Vi trodde ju att allt fungerade bra eftersom vi inget hörde och ville väl leva med den tron efter allt skit som varit tidigare.

Våren 2016:

En kväll när vi ska lägga oss säger mitt barn:

Jag önskar det var skola på lördagar och söndagar också.

Jag blev tvungen att maila och fråga mentorn ändå och ja, jag fick till svar att det går mycket bättre nu på flera plan. Skolarbetet fungerar bra. Han får välja lite var han vill sitta och jobba och han fixar även att jobba i helklass nu vilket var omöjligt förut. Även kompisrelationerna fungera bättre.
Sen satte nationella proven igång under våren…jag var helt säker på att han inte skulle slutföra ett enda delprov som hade med läs och skriv att göra. Han vägrar nämligen läsa och skriva hemma….

November 2016:

På höstens utvecklingssamtal i skolan hände nåt som aldrig hänt förut:
Hans nya Lärare förde ett samtal om hans styrkor. Och jag fattar det först nu.

I alla år (han går i fyran nu och har ADHD) har samtalen handlat om “du måste anstränga dig mer” “du måste läsa mer och bli snabbare” “du måste träna på att sitta på din plats” osv osv…
Jag är så inställd på att det är vad samtalen handlar om så det jag kommer ihåg från senaste mötet är den lilla sekund hon pekade på “tårtbiten” om att lyckas ta ansvar för det dagliga skolarbetet.

Men sen pratade hon en hel del om hans matematiska förmåga. Hon sa att alla är olika och läsa och skiva är inte hans grej och det är ok, för det finns hjälpmedel. (Dyslexi)
Hon pratade om matematik som ett ämne att satsa på för att kunna gå vidare och läsa svårare matte längre upp i ålder.

En kväll när vi låg och småpratade berättade mitt barn om en klasskompis som är grym på teckna. Läraren hade då öppnat upp ett samtal om hur kompisen och han skulle samarbeta längre fram med att utveckla dataspel. Kompisen gör karaktärerna och min son programmerar.
Han flög i väg i tankarna om hur Minecraft kom till och hur många som älskar det spelet.

Vad som än händer så har den här läraren lyckats ge min son framtidstro och mening med skolarbetet. Hon har lyckats få honom att visualisera vad han kan lyckas med istället för alla dessa hinder på vägen.

Tankarna han hade om sig själv förut börjar sakta men säkert blekna och förvinna??

Dela gärna:
Taggat , , , , , ,

2 kommentarer till “En berättelse ur livet

  1. Åh vilken fin historia! Sitter i samma båt ADHD och dyslrci, fast vår håller på att sjunka. Så det var extra värdefullt att få höra ett lyckligt slut. Tack för att ni dekal med er <3

    1. Å!
      Ingen båt ska behöva sjunka! Har ni stöd i familjen?
      Om du vill bolla och prata med någon finns jag tillgänglig på mail info@adhdhjartat.se alt på min facebooksida Adhdhjartat.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *