Ett annorlunda föräldraskap

Innan du fick barn var din tanke om uppfostran och olika regler ganska självklara! Idag vet du bättre, ingenting är självklart när man har ett barn med speciella behov.

Regler vs verkligheten

Man städar efter sig när man plockat fram någonting.  Nja, det är ju inte så enkelt. När man leker och plockar fram är det lustfyllt och kul. Att städa är totala motsatsen och lockar inte alls. Det är ofta en strid jag väljer att inte ta, det finns så många andra viktiga situationer. Här väljer jag att istället plocka upp det där spelet själv. I bästa fall hjälper hen till, men jag kräver aldrig det. Jag kör den där extra städrundan hellre än att skapa en konflikt.

Mat ska lagas i från grunden.  Här är man glad om hen äter överhuvudtaget. Om det så är en sked yoghurt eller några mamma scans köttbullar. Eller en chicken nuggets då och då.  Det handlar mer om överlevnad än att jaga rätt innehåll i maten. Det stresspåslaget slipper du helst.

Man väntar tills alla har ätit upp. Gör man? Inte alls. Här äts det på språng, här sitter vi i soffan, på golvet, i vagnen. Och sitter man mot förmodan vid köksbordet så är en minut bättre än ingenting. Så länge ungen äter så får man vara glad! (Och inget gör väl en så glad som att efter nån veckas matvägran se barnet dissekera en smörgås för att sedan suga upp den från golvet?)

Mitt barn ska INTE åka vagn efter 3 års ålder. JAG ÄLSKAR VAGNEN! Den är vår livräddare, vår stora kärlek, vår bästa vän! Med denna i högsta hugg har vi tur om vi kan spendera en dag på utflykt som ”normala” familjer! Barnet kan krypa upp och slå ner suffleten över sig för att skärma av och inte se allt runtomkring. Vagnen hjärta oss =väldigt sant.

Man kan inte tjata sig till saker. Jodå, det ska gudarna veta att man kan! Man kan tjata sig till nästan vad som helst! Framför allt när ett meltdown är på väg. Då köper man den där glassen oavsett tjat eller princip. Glassen ifråga kan rädda din dag. Ett meltdown kan få konsekvenser i flera dagar för barnets mående, vad gör då en liten glass?

Här hemma ”straffas” man om man slåss Det gör man absolut inte. Man blir tillrättavisad Ja, självklart, våld är aldrig okej. Men några straff utdelas inte, straffet är redan så påtagligt då hen mår dåligt inom sig efter en sådan situation. Vi jobbar på förlåt, oavsett om det är en kram, ett leende, ett ritat monster med snippa på. Alla sätt är bra!

Har man dessutom ett till barn eller flera som istället kräver mera fasta gränser och behöver en mer fast hand…Ja då känner man sig tidvis schizofren. Det är hela tiden ”å ena sidan och andra sidan” i föräldraskapet. Man vill vara rättvis mest hela tiden men inser snart att rättvisan nu för ser annorlunda ut än vad man föreställt sig. Är det rättvist att säga nej vid tjat och ”dåligt beteende” till ditt barn som uppenbarligen inte har några problem? Nej jag vill inte påstå det. De förstår konsekvenser på ett helt annat sätt.  Är det mer rättvist att låta ett barn utan problem sitta ned vid bordet och äta sin middag när du vet att hen inte alls mår dåligt utav det, snarare tvärtom i slutändan och att även ”tvinga” ditt barn med matångest göra samma sak? Eller är det mer rättvist att låta barnen göra det som de mår bäst av, dvs, en bör sitta kvar och den andra får inta sin mat hur som ? (bara det kommer ner i magen) 

Detta är enligt mig den svåraste delen av hela mitt föräldraskap, det kluvna, det nya rättvisetänket. 

Men jag tror på kommunikation och det genomsyrar hela min vardag. Det betyder att barnet utan problematik kan få en förståelse utan att känna sig ”felbehandlat”.(Vilket jag tror kan vara vanligt annars)

I slutändan, gör vi alla så gott som vi kan. Det är svårt att tänka så ibland när det haglar blickar och kommentarer som att ”du som förälder får väl visa vem som bestämmer”!  Men man måste inse att det är människor som inte gått i dina skor och faktiskt inte har en aning om vilken storlek du har!

 

Dela gärna:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *