Ett steg fram och två tillbaka

Det har gått en hel månad nu sedan skolan startade.

Förra veckan var något av ett slag i magen när dottern i panik vägrade gå till skolan. Det var stora tårar och en hjärtskärande gråt som mötte mig på morgonen. Dagarna innan hade jag lämnat några timmar, druckit kaffe i min ensamhet och njutit av framgången. Skulle det vara över nu? Vad har jag gjort för fel? Har jag pressat för mycket?

Det är så lätt att leta fel hos sig själv.

Senare under förmiddagen kom det fram att rasten den är så pass jobbig att hon vill ha mig med.
Rasten för barn som min dotter är tuffa. Fritt och stort sammanhang som man inte alltid kan orientera vare sig själv eller sina tankar i.
Jag lovade att vara med.

Denna vecka har vi kämpat på tillsammans. Vi har varit på plats, jag har suttit utanför. Vi har gått gemensamt till rasten. Det har inte funnits någon minut under dessa 20 som mitt barn tvingats vara själv. Kompisarna vill ha med henne, leka. Och hon har lekt. Tacksamheten.

Igår var en oerhört bra dag. Barnet har lekt, röjt, pratat, suttit på bänken, stått på bordet, skrattat, hoppat hopprep. Igår var hon den där busiga ungen man får ”hålla hårt” för att det inte ska hända impulsiva saker som inte alltid är så bra. Jag älskade varje minut av att se henne visa den sidan av sig själv. Det var så länge sedan.

Barnet valde att följa med till matsalen. Jag var med. Vi tog mat sedan satte vi oss ned och hon åt lite pasta med salt innan det var dags att gå hem. 4 minuter var vi på plats i matsalen som ”alla andra”.
4 minuter av seger!

Väl hemma var det full rulle och bus. Tyvärr också mycket känslor, som alltid efter en toppendag där hon kämpat för att vara en del av ett sammanhang.

Idag har jag lämnat henne på skolan efter att barnet sagt att jag kan prata med henne fröken om att hon får hjälpa henne på rasten. Min kloka unge som vet vad hon behöver. Sagt och gjort.
Strax ska jag hämta henne, kanske hinner vi ta oss till matsalen innan, kanske inte.

Att få chansen att göra detta i hennes takt är både värdefullt och tacksamt. Vi kommer aldrig komma längre om vi tvingar eller pressar mer än nödvändigt.
Att se helheten och långsiktigt är det viktigaste. Det är inte bara här och nu det gäller utan hela skolgången, hela livet. Jag är glad att vi är på en skola som förstår precis det!

För en vecka sedan tog vi beslutet efter 6 månaders tvekan och funderingar att sätta in SSRI-preparat för att öka de ”glada” känslorna och för att minska ångesten som ligger som en mur mellan skratt och gråt. Det var en oerhört lång process men tillslut insåg jag att under dessa månader har jag jobbat så hårt för att hennes välbefinnande ska vara på topp och hon har kommit långt men inte tillräckligt långt för att kunna känna sig tillfreds.
Vi har en pytteliten dos, mindre än rekommenderad på FASS men jag tror banne mig att det är detta som gjort att hon gjort dessa framsteg under denna vecka…

För att citera hennes känslor efter första gången som hon orkade följa med till matsalen
”Jag var liksom inte så nervös som jag brukar…”

Dela gärna:
Taggat , ,

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *