Kunskap öppnar dina ögon erfarenhet öppnar ditt hjärta

Förändring och acceptans

I slutet av min sjukskrivning gick jag på stresshanteringskurs. Jag minns känslan av att gå in i ett rum fullt av människor som satt där minst lika sjuka som jag. Jag var nervös, kände mig obekväm men det vände snabbt. Ingen dömde någon.

Kursledaren var/är en extrem bra ledare som guidade oss genom tankar och funderingar. Jag blev dock oerhört provocerad av delen där vi skulle göra en Livskompass. 

Vi skulle på sidorna av de olika rubrikerna fylla i VART vi vill att vår kompass ska stå.
Tex vid fritid skrev jag ”Att orka träffa mina vänner mer”. och vid relationer : ”Att orka vara flickvän också”.

När jag satt med denna livskompass framför mig och fick till uppgift att sedan skriva vad som hindrar livskompassen för att stå just där jag ville och hur jag kunde förändra just det, fylldes hela hjärtat av sorg.

Hur skulle jag kunna förändra något som finns och kommer finnas där för alltid? Det enda ”hindret” jag såg var min dotters diagnos och problematik, hennes svårigheter. Jag minns att jag fylldes av bottenlösa tårar som ville ut. Ut kom dem, inför alla på kursen, jag kunde inte hålla igen.

Jag ännu mer provocerad, när kursledaren började prata om acceptans.

Att man måste acceptera det man ej kan förändra.

Jag tog med mig denna provokation hem. Jag begrundade den, jag analyserade den och jag funderade.

Så uppstod en känsla av förståelse för ordet acceptans…

Detta är vår familj. Den ser ut så här. Min dotter har sin problematik som är som mest synlig när jag tänker ”det borde vara så här.” Jag behöver lära mig att acceptera vår vardag, vår situation. Jag behövde sudda ut bilden av hur ett familjeliv SKA se ut. Vår bild är så pass annorlunda att det behöver bli till ett tomt blad. Det är Vi som ska skriva boken om just vår familj.

Jag började se livet, vardagen lite annorlunda. Hade jag hittat gåtans svar i min hand? Långsamt började processen inom mig.

JAG började att förändra mitt sätt att se på mitt liv, på min familj. Och när jag började förändra mitt förhållningssätt kom acceptansen allt närmare.

Jag började att strunta i människor runt oss  som tittade när det kom ännu ett illvrål från vagnen som min (alltför stora, om du frågan vissa) dotter gav till. Jag slutade bry mig om någon tänkte att jag var en ”dålig” förälder till mitt barn. Jag ryckte på axlarna åt omgivningens krav att ha familjemiddagar tillsammans eller att ses på fredagsmys och chilla. (Det blev ju ändå inget chill för oss).

Förändring

Acceptans

Dessa två ord som kom att utgöra hela grunden för min väg tillbaka. De två ord jag tog till mig mest av allt, de som lärde mig kanske mest av allt under hela kursens gång. Jag är glad för hur det förändrade mitt sätt att se på livet jag befinner mig i.

Jag säger inte att det är lätt men jag säger att det är värt det, att komma hit.

Att acceptera det man inte kan förändra.

ladda ned (1)

Dela gärna:

Lämna en kommentar