Hejdå 2018, jag kommer inte sakna dig

.

2018 har blivit historia, ett minne att tänka tillbaka på.

Ja visst har det hänt saker som jag bär med mig in i det nya året som värmer i hjärtat. Som sålda böcker, avtal med ett större förlag och nya kontakter. Och att ha blivit ansvarig över verksamheten där jag arbetar.
Det sistnämna är stort på många sätt, det är som en revansch för alla gånger jag fått höra att jag aldrig skulle komma någon vart i livet.

Men året som gått är ändå inget jag kommer att sakna och se mig om efter för att minnas storslagna minnen och glädje.
Ett jobb är alltid bara ett jobb och en skriven bok är alltid bara en skriven bok.

2018 präglades av personlig kamp och sorg.

När 2018 gjorde entre var det inte med ljus och hopp, snarare tvärtom. Det var mörkt och första delen av året skulle präglas av just det.

Fram till i februari satt jag i soffan med vår 6åring som önskade att få dö. Dö från ett liv, en vardag som inte tog hänsyn till de svårigheter hon varje dag tvingas uppleva.
I mitten av februari var första gången jag fick henne att följa med och köpa mjölk i centrum. Det tog cirka tio minuter och efter det sov hon i över två timmar.
Hon hade slutat leka. Slutat le, slutat dansa, slutat leva.
När jag gick på toaletten, följde hon med. Om jag duschade satt hon på toalettstolen bredvid. Hon sov jämte oss och hon vågade aldrig vara ensam.
Det blev liksom vårt liv, att ständigt vara tillsammans, lappa ihop, trösta, torka tårar och hoppas på att det skulle vända.

På vårkanten log hon för första gången sen i november 2017. Det var långa månader utan att se ett endaste tillstymmelse till glädje hos vårt barn och hennes leende inbringade hopp.
Hon började orka leka med vänner, korta stunder. Hon orkade titta på myrorna i gräsmattan och började fråga frågor om saker runt omkring.
Det blev allt ovanligare att frågorna handlade om hon verkligen behövde leva sitt liv.

Jag minns sommarlovet som vände mörkret mot ljusare tider.
Vi hade innan sommarlovet började varit på möte i nya skolan. De inbringade värme och förhoppningar. Vi kände att vi vågade hoppas på att det faktiskt skulle fungera.

Sommarlovet, vi lekte skrattade och var tillsammans. Vi spenderade timmar vid stranden med goda vänner och njöt av att vårt barn fått tillbaka gnistan i blicken.

Hon började skolan, årskurs 1. Några månader senare startade vi om i förskoleklass. Barnet avslutade sitt år med att ha gått sina timmar i skolan, de anpassade timmarna. Hon gick dessutom 2 av sina lediga dagar och uppträdde i vårkören. Vi är så tacksamma för skolans personal och ledning som möjliggjorde detta för henne och förr oss.

När jag skriver om året inser jag snabbt att det präglats av att kämpa för vår dotter.
Men bredvid henne står en familj som fått stå åt sidan, vars behov inte blivit tillgodosedda.
En storebror som vi försökt ge det som han har rätt till. Det ständiga dåliga samvetet att aldrig riktigt orka vara den förälder som är hans rättighet.

Jag ser mig i spegeln varje dag och ser en sliten kvinna som är grå under ögonen. För lite sömn, för lite energi, för lite motion, för dålig mat. Jag har gått upp i vikt, jag kämpar mot sömnlösheten.
Jag inser att allt det jag känt och känner strilar fram i små portioner och funderingar kring när det brister finns där ständigt.

Det finns relationer vid sidan av som inte tas hand om. Relationen mellan vänner, vi har tur att ha vänner som står vid vår sida även när vi inte orkat vara de goda vänner vi är.
Det finns också relationen mellan pappan och mamman som aldrig hinner prata, kramas eller bara vara tillsammans. Man startar bråk om tvätt och städ. Sådan som egentligen är det minsta problemet som finns. Det minsta blir det stora, då kan man fokusera på saker som inte gör ont där inne i hjärtat.
Det skapas slitningar och tillslut står man och undrar; Kommer vi klara det här?
Då gör det ondare igen, för man var så säker, man var så bombsäker på kärleken och ordet ”tillsammans”.
Men sen tvivlar man för man har helt enkelt glömt bort hur det kändes att somna tryggt i varandras famn.

Det såg så mörkt ut där ett tag att jag var säker på att vi inte skulle ta oss ut ur det. Men jag har aldrig varit en person som gett upp eller slutat känna. Och det är kanske tack vare just det som vi som en familj kan se på 2019 och ändå känna att vi är på väg i rätt riktning.


2019 inhyser mer hopp än vad vi hade kunnat ana där för exakt ett år sedan.
Så jag är tacksam, så oerhört tacksam för alla som stått vid vår sida och stått ut med att inte vara prioriterade.
Tacksam för mina barns pappa som gör allt han kan med de förutsättningarna han har.
Tacksam för att storebror är den underbara, ödmjuka lilla människa som han är.
Tacksam för att dottern har de styrkor hon har som gör att hon orkat ta sig tillbaka.
Tacksam över en rektor som hört och sett vårt barn men också hela vår familj.
Tacksam över familj som ställt upp genom att lyssna, hjälpt oss med barnen.
Tacksam över vänner som tyckt om oss snudd på villkorslöst.
Tacksam över att jag besitter någon slags inre styrka som får mig att agera med kraft så att saker händer, vänder, förändras.

Så 2019, välkommen. Jag hoppas du blir vårt år att minnas med glädje.

isst har det hänt saker som jag bär med mig in i det nya året som värmer i hjärtat. Som sålda böcker, avtal med ett större förlag och nya kontakter. Och att ha blivit ansvarig över verksamheten där jag arbetar. Det sistnämna är stort på många sätt, det är som en revansch för alla gånger jag fått höra att jag aldrig skulle komma någon vart i livet.

Men året som gått är ändå inget jag kommer att sakna och se mig om efter för att minnas storslagna minnen och glädje. Ett jobb är alltid bara ett jobb och en skriven bok är alltid bara en skriven bok.

2018 präglades av personlig kamp och sorg.

När 2018 gjorde entre var det inte med ljus och hopp, snarare tvärtom. Det var mörkt och första delen av året skulle präglas av just det.

Fram till i februari satt jag i soffan med vår 6åring som önskade att få dö. Dö från ett liv, en vardag som inte tog hänsyn till de svårigheter hon varje dag tvingas uppleva.
I mitten av februari var första gången jag fick henne att följa med och köpa mjölk i centrum. Det tog cirka tio minuter och efter det sov hon i över två timmar.
Hon hade slutat leka. Slutat le, slutat dansa, slutat leva.
När jag gick på toaletten, följde hon med. Om jag duschade satt hon på toalettstolen bredvid. Hon sov jämte oss och hon vågade aldrig vara ensam.
Det blev liksom vårt liv, att ständigt vara tillsammans, lappa ihop, trösta, torka tårar och hoppas på att det skulle vända.

På vårkanten log hon för första gången sen i november 2017. Det var långa månader utan att se ett endaste tillstymmelse till glädje hos vårt barn och hennes leende inbringade hopp.
Hon började orka leka med vänner, korta stunder. Hon orkade titta på myrorna i gräsmattan och började fråga frågor om saker runt omkring. Det blev allt ovanligare att frågorna handlade om hon verkligen behövde leva sitt liv.

Jag minns sommarlovet som vände mörkret mot ljusare tider.
Vi hade innan sommarlovet började varit på möte i nya skolan. De inbringade värme och förhoppningar. Vi kände att vi vågade hoppas på att det faktiskt skulle fungera.

Sommarlovet, vi lekte skrattade och var tillsammans. Vi spenderade timmar vid stranden med goda vänner och njöt av att vårt barn fått tillbaka gnistan i blicken.

Hon började skolan, årskurs 1. Några månader senare startade vi om i förskoleklass. Barnet avslutade sitt år med att ha gått sina timmar i skolan, de anpassade timmarna. Hon gick dessutom 2 av sina lediga dagar och uppträdde i vårkören. Vi är så tacksamma för skolans personal och ledning som möjliggjorde detta för henne och förr oss.

När jag skriver om året inser jag snabbt att det präglats av att kämpa för vår dotter. Men bredvid henne står en familj som fått stå åt sidan, vars behov inte blivit tillgodosedda.
En storebror som vi försökt ge det som han har rätt till. Det ständiga dåliga samvetet att aldrig riktigt orka vara den förälder som är hans rättighet.

Jag ser mig i spegeln varje dag och ser en sliten kvinna som är grå under ögonen. För lite sömn, för lite energi, för lite motion, för dålig mat. Jag har gått upp i vikt, jag kämpar mot sömnlösheten.
Jag inser att allt det jag känt och känner strilar fram i små portioner och funderingar kring när det brister finns där ständigt.

Det finns relationer vid sidan av som inte tas hand om. Relationen mellan vänner, vi har tur att ha vänner som står vid vår sida även när vi inte orkat vara de goda vänner vi är.
Det finns också relationen mellan pappan och mamman som aldrig hinner prata, kramas eller bara vara tillsammans. Man startar bråk om tvätt och städ. Sådan som egentligen är det minsta problemet som finns. Det minsta blir det stora, då kan man fokusera på saker som inte gör ont där inne i hjärtat. Det skapas slitningar och tillslut står man och undrar; Kommer vi klara det här?
Då gör det ondare igen, för man var så säker, man var så bombsäker på kärleken och ordet ”tillsammans”. Men sen tvivlar man för man har helt enkelt glömt bort hur det kändes att somna tryggt i varandras famn.

Det såg så mörkt ut där ett tag att jag var säker på att vi inte skulle ta oss ut ur det. Men jag har aldrig varit en person som gett upp eller slutat känna. Och det är kanske tack vare just det som vi som en familj kan se på 2019 och ändå känna att vi är på väg i rätt riktning.


2019 inhyser mer hopp än vad vi hade kunnat ana där för exakt ett år sedan.
Så jag är tacksam, så oerhört tacksam för alla som stått vid vår sida och stått ut med att inte vara prioriterade.
Tacksam för mina barns pappa som gör allt han kan med de förutsättningarna han har.
Tacksam för att storebror är den underbara, ödmjuka lilla människa som han är.
Tacksam för att dottern har de styrkor hon har som gör att hon orkat ta sig tillbaka.
Tacksam över en rektor som hört och sett vårt barn men också hela vår familj.
Tacksam över familj som ställt upp genom att lyssna, hjälpt oss med barnen.
Tacksam över vänner som tyckt om oss snudd på villkorslöst.
Tacksam över att jag besitter någon slags inre styrka som får mig att agera med kraft så att saker händer, vänder, förändras.

Så 2019, välkommen. Jag hoppas du blir vårt år att minnas med glädje.

Dela gärna:
Taggat ,

1 kommentar till “Hejdå 2018, jag kommer inte sakna dig

  1. Vilka kämpar ni är! Så underbart att det vände för er efter den tuffa resan. Hoppas av hela mitt hjärta att ni får ett fint 2019.
    Många varma kramar ❤

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *