Högkänslighet

Ibland känns det som om man skulle behöva ta en paus. Från livet. Från vardagen. Från sig själv.

Dagarna rullar förbi i världens fart och då och då kan man ha svårt att hänga med. Man liksom småspringer vid sidan av och försöker hinna i fatt.

Att känna längtan efter paus. Att kunna andas utan trycket över bröstet, som om du blir fasthållen av någon som är mycket starkare än du. Men det är svårt att ta en paus när det är paus från sig själv man mest av allt behöver.

När man är trött på att känna så många känslor på en och samma gång. När det snurrar runt i kroppen och gråten stakar sig i halsen så fort du öppnar din mun.

För mig har livet alltid sett ut så, upp och ner. Har alltid tvingats hantera att överleva. Ibland har jag anat att leva, det är omöjligt.

När jag var yngre var min hjälp det som stjälpte mig allra mest. Destruktiva relationer, självförakt och en kniv mot huden. Idag är jag äldre och vet att det är inte en väg att korsa ens med tanken.

Men ändå snuddar man vid det där. När känslorna är utanpå funderar jag “varför kan jag inte vara som alla andra” eller “det är säkert mig det är fel på”.

Hela livet. Fått hitta egna strategier för att benen ska orka bära ett hjärta så fullt av känslor. Då och då tappar man kartan och behöver börja om igen. Hitta nya lösningar, tänka ut andra vägar att gå.

Det som idag får mig att se ljuset redan medan jag är i en sådan period är att har verktygen. Signalerna ser jag snabbt. Då vet jag att det är dags att dra i bromsen. Sätta sig ner och ta djupa andetag.

Att vara en högkänslig person är att alltid är, varje dag, få nya känslor att hantera, reda ut, tänka på. När man som jag också har ett barn med samma känslighet som en själv blir det ännu mer viktigt att lära ut, visa, hjälpa.

Och har man dessutom ADHD som får en att handla snabbt och tänka senare. Ja. Då är det stundtals mycket mycket att tänka på!

Min största uppgift är att mitt barn aldrig någonsin skall få känslan av att hens känslor är mindre värda, överdrivna eller inte räknas. Den vägen har jag redan vandrat. Och den har varit både smärtsam och då och då på liv eller död.

Att bli förminskad när man känner. Det är att sakta ta död på en människas självkänsla.

Att höra att man överDRIVER när det man kämpar med är att överLEVA är att förminska en persons värde att finnas till.

Jag finns. Jag överlevde mot mina egna odds. Och då och då behöver jag påminna mig själv om värdet av att känna allt det jag känner. Det är ju dessa känslor som gör mig till den jag är.

Jag behöver påminna mig själv att klappa mig själv på axeln och vara stolt. Stolt över människan jag är och blivit. Stolt över den person som stirrar tillbaka när jag ser in i spegeln. Och genom tårarna kan jag hitta nya vägar att lösa, strukturera, förändra och hantera allt det som livet innebär.

Dela gärna:
Taggat , , ,

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *