I ett hav av skuld

 

Idag fyller barnet 8 år.
Ni vet kvällen innan när barnet får svårt att sova för de är spända, pirriga och förväntansfulla. De tänker på tårtan, på paketen och på att få stå i centrum när man ropar HURRA!

Igår kunde barnet inte sova. Vi låg länge bredvid varandra och försökte så mycket det bara gick.
– Mamma kan du sjunga den där sången du sjöng för mig i magen?
Jag tar en gäll ton och börjar sjunga om den där oskyldiga himlen som är likt ögonen när barnen är små. Ted Gärdestad, en av de främsta.

Vi börjar prata om dagen när hon kom. Hur ont det gjorde men hur värt det var.
– Det var den bästa dagen i mitt liv säger jag och stryker en hårslinga bort från hennes kind.
– Men mamma, ni hade haft det roligare om jag inte kom…

Det knyter sig i magen, som det alltid gör när hon pratar om det där mörka, det innersta som hon bär i sitt varma hjärta.
Vi pratar om att vi inte skulle vilja vara utan henne, om hur värdefull hon är sen hör jag mig själv snyfta medan jag håller om henne hårt.

– Jag är så ledsen för allt du behövt gå igenom. Jag är så arg att du inte får mår bra. Du är värd mer, du är värd allt. Det har inte varit rättvist…
– Mamma, kan du lova att du alltid finns hos mig?
– Jag kan lova. Jag lovar av hela mitt hjärta. Jag kommer göra allt jag kan för dig.
– Även när jag gör saker som du inte tycker om?
– Ja även då. Då hjälps vi åt att ändra på det dumma…
– Även när mitt hjärta är så blått så att jag vill dö?
– Ja då finns jag här! Jag älskar dig. Jag älskar dig så mycket

Dottern kryper upp på min arm och viskar att hon nästan börjar gråta för att hon är så glad att jag finns.

 

Så ligger vi där i mörkret och snyftar tillsammans. Och jag känner hur luften tar slut.
Jag kipar efter andan.
Jag drunknar i ett hav av skuld.

 

Jag är så tacksam över att få vara hennes mamma men ibland kan jag känna att jag var egoistisk som lät henne komma till detta liv.
Jag hatar att jag lät övergreppen i skolan i form av okunskap fortgå för länge.
Även om det ”bara” var 4 månader så var det tillräckligt för att hon skulle tappa livsgnistan.

Att jag tvingat henne att byta skola igen, hon känner sig ensam, igen. Trots att jag vet att hon är på ”rätt ställe” nu.

Jag går sönder av det dåliga samvetet för att jag blev arg idag igen när hon som en virvelvind slängde saker kring sig.
Och för storebror som stundtals är så frustrerad att han kallar henne onormal trots att han älskar henne mest av allt i världen.

 

Jag är så arg på samhället.
För 5 år sedan sa jag upp mig från en arbetsplats jag trivdes på. Jag var tvungen att dra ner på tiden i förskolan, att vara beredd att fånga upp. Då var första gången jag började strida mot kommunens ”det finns inga pengar”.
Det är 2 år sedan som skolan slet sönder mitt barns självkänsla genom att de inte lyssnade. ”Vi kan det här”. Men nej, de kunde inte det där och priset är att min dotter idag fortfarande är så mörk och har så blått hjärta att hon får tankar på att skada sig själv.

Jag önskar jag fick ta henne. Bort från samhälle och bort från krav.
Trots att den kloka, kunniga människan i mig vet att hon behöver det hon nu får.
Men jag drunknar varje dag i ett hav av skuldkänslor för att min 8 åring pratar om ångesten kvällen innan sin födelsedag.
Hon borde prata om sina förväntningar och sitt pirr.

Dela gärna:
Taggat , , ,

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *