Mamma – Du är så dum. Kan jag få en glass?

Det kan vara svårt ibland att hänga med. Helt plötsligt ligger hen raklång på golvet och slår i med händerna i marken och skriker för att i nästa sekund skratta så där ljuvligt som bara hen kan.

Att se en familj som vår får ofta många att höja på ögonbrynen. Som förälder är du aldrig skonad från kommentarer eller blickar. Din självkänsla dalar till och från.

Är det mitt fel? Är jag en sämre förälder än de andra?

Att inte vara konsekvent och att ”ge med sig” alltför ofta kan verka provocerande för utomstående. Men hur ligger det till egentligen? Gör man barnen en otjänst genom att säga ja till den där glassen trots tjat och gnäll?

Jag påstår att det inte finns några rätt och fel. Allt handlar om situationen man står i. Efter ett utbrott som för många andra ses som trots kan den där glassen helt enkelt vara ett sätt att bryta, att ta sig igenom det jobbiga. Det handlar inte om curling eller om att bli styrd av sitt barn utan att se helheten.  När ett barn tjatar är en sak men när ett barn faller då är det min skyldighet som mamma att plocka upp barnet och ge barnet ett stöd att stå emot. Det är en balansgång hela tiden. Man känner efter flera gånger om vad situationen handlar om. Är det en vanlig 5åring som tjatar eller är det mitt barn med ADHD som helt enkelt inte orkar och som i denna situation inte har förmågan att anpassa sig?

Ibland tolkar man fel, men vem är perfekt?

Ofta när vår familj hamnar i en tuff situation analyserar jag hur det kunde bli så? Väldigt sällan ser jag barnet som orsaken utan jag tittar på mig själv, vad kunde jag gjort annorlunda? Att åka på utflykter två dagar i rad är en av de saker som jag som förälder får stå till svars för. När man vet att ens barn knappt orkar en enda så är det inte så konstigt om barnet inte orkar två.

När man som förälder får höra att ens barn ”måste lära sig” eller att hen ”sköter sig dåligt” provoceras man (iallafall gör jag det). Sköta sig illa klingar inte bra i mina öron när det inte handlar om att sköta sig eller ej. Mitt barns problematik har inget med det att göra. Det handlar om förmågan och jag tror stenhårt på att ett barn som KAN ”uppföra sig” gör det. När ett barn inte beter sig ”önskvärt” i vuxnas ögon måste man själv kunna se vad det finns för orsak.

Ibland handlar det om att söka uppmärksamhet – och då känner jag att det är på sin plats att ge just det.

Ibland handlar det om att inte orka mer – då behöver man trycka på paus och stoppa de krav som barnet upplever som jobbigt.

Det handlar INTE om att curla, återigen. Det handlar om att möta sitt barn oavsett diagnos eller ej. Det handlar om att ta sitt ansvar som förälder. Men ibland räcker inte det, inte på långa vägar.

Men jag tror på att iallafall försöka se, hur kan vi göra annorlunda som vuxna nästa gång?

– Att lära sig av situationen som uppstod.

Mina barn och jag besökte Liseberg förra veckan. Vi använde oss av ledsagarband och gick före i kön. Det sparade enormt mycket energi. Jag hade med mig vagn, för att kunna skärma av, hörselkåpor för att stänga ute ljudet. Förra året blev det jobbigt, i år hade jag förberett mig, i år gick det över förväntan.

2016-07-13 11.20.56

 

Dela gärna:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *