OFF vs ON

Du sov bra i natt. Du såg fram emot en dag i förskolan med kompisarna som du tycker så mycket om. När mamma kom för att hämta dig bad du om att få ta med dig din bästa vän hem, självklart. Hela du lös energi. Så vi gick till lekparken och drack festis och åt banan. Ni lekte och busade och mamman njöt av att höra ert klingande skratt när ni jagade kull.

Hemma fortsatte leken. Ni gjorde några hyss men det bortsåg mamman ifrån, så länge ni hade kul!

Så gick vännen hem och det vankades middag. Som om någon slog på OFFknappen gick du in i någon form av standbyläge. Nu orkade du inte mer. När de flesta sätter på OFF blir det stillasittande i soffan framför TV:n eller med en bok. Din OFFknapp ser lite annorlunda ut. Du går upp i varv och du slänger dig ner på golvet och slår hårt i marken. Du vill ha saft, du vill ha köttbullar, du vill ha surfplattan, du vill ha godis, du vill, du vill, du vill! Du springer runt i huset och river ner det som kommer i din väg. Du kastar fjärrkontrollen hårt genom rummet. Du biter lite lätt i din arm. Du ska INTE ha middag, du vill ha yoghurt. Du vill inte ha mjölk, just idag hatar du mjölk. Du hatar den så mycket att du smäller till glaset så att mjölken bildar långa mönster på hela bordet. Du målar dig själv med yoghurt och skrattar högt åt att du ser ut som en clown. Du ombeds att gå och tvätta dig, istället torkar du av dig i farten, på pappas tröja.

Inne i badrummet svämmar löddret från tvålen över i handfatet och du skrattar. TOMTEN! Du ser tomten gestaltas av ditt skumskägg. det är bara du som skrattar, bortsett från storebror som fnissar lite bakom armen.

Så ringer larmet på din tavla och bilden av dusch, tandborsten och sängen visas. Ditt humör slår om och du skriker, nej du ylar. Det låter som om du gjort illa dig men egentligen är det en förtvivlan för att behöva gå och lägga sig. Du vill INTE sova, du är INTE trött. Du bärs upp medan tårarna sprutar och din röst skär i öronen. Du vevar med armar och slår så gott du kan.  Du duschar nätt och jämt, med rädsla för att du ska ramla bärs du upp igen. Tandborsten kastas i golvet. Du vägrar öppna munnen. Du tänker INTE öppna munnen. Du hotas med tandtroll och tandläkare men du bryr dig inte alls.  Du tar din melatonin medan du säger “det hjälper inte mig ändå, dumma medicin”.  Du går motvilligt till sängen, du ber om att få leka lite, killa ryggen. Självklart.

Mamma lägger sig bredvid. Det kittlas, leks lite och sjungs. Sen ska mamma gå. “Godnatt”. Genast måste du ta bort tandtroll, du är törstig, du glömde kissa, du är hungrig. Och så börjas det om.

Ditt OFF. Du orkar inte hantera dig själv. Du faller i gråt. Du kryper upp i famnen i några sekunder och du låter tårarna trilla så att du knappt får luft. “Jag orkar inte” säger du. Mamman gråter tyst! “Varför är alla barnen så höga? Det gör ont i mina öron” säger du. Mamman kramar om.

Du vill vara ifred, och det är bäst att springa ut ur rummet annars missas sömntåget. Du somnar tillslut. Men man hör att du harklar dig i tårar enda tills John Blund tar dig till drömmarnas land!

Din OFFknapp som för oss andra skulle kallas ON. Din OFFknapp gör ont i hela dig!

Dela gärna:

6 kommentarer till “OFF vs ON

  1. Fantastiskt skrivet!
    Har själv en ADD-hjärna, OFF-knappen för mig innebär en film, pilla på mobilen, läsa en bok och göra tusen saker till – helst samtidigt.
    Vi är alla så olika och våra OFF-knappar är av så olika densitet men vid många tillfällen i livet så kommer bitar av ditt barns knapp att bli till oanade styrkor <3

    1. Ja! Det är verkligen mitt största mål, att få henne att kunna använda och förvalta det hon givits.
      Tack!

  2. Halkade in på denna blogg av en slump.

    Jag grät när jag läste detta inlägg, det är precis såhär det fungerar här hemma. Dottern är numer 7 år och har äntligen fått komma till bup men vi vet ännu inte om de anser att det finns ngt behov av utredning.

    Har sju barn totalt, en son på 14 har atypisk autism och adhd, en son på 12 mår dåligt och jag vet inte vad som händer, kan dt finnas ngt där med funderar jag på. Sedan lillasyster på 7 som sedan spädbarnstiden varit oerhört speciell.

    För första gången läste jag en exakt beskrivning på hur dottern fungerar och därför kom nog tårarna hos mig.

    Kram

    1. Hej!
      Jag hoppas att ni får hjälp, för allas skull.
      Kräv hjälp, det är eran rättighet!
      Kram från mig

  3. Jag grät när jag läste det här, så här var jag i stort sett hela min barndom. Det fälldes mycket tårar från min sida över besvikelser, oförutsägbara händelser, rädslor, höga ljud, trötthet, sömnbrist, som varvades med raseriutbrott som sällan skådats. Jag var livrädd för mycket därute för att jag var så överkänslig för ljud och synintryck. Maten hette det att jag inte gillade eller hatade, för jag är känslig för vissa smaker och konsistenser och jag ömsom gnällde, ulkade, grät mig igenom en del måltider, tills jag blev skickad in på rummet. Hungrig och låg på socker fortsatte kriget där jag ylade efter glass, youghurt, kalaspuffar. Till slut när det inte gick, skulle jag ut i friheten. När jag inte fick det skrek jag, ylade, sparkade i väggar, hoppade upp och med jättehårt på golvet i raseri, vrålade ut all min ilska mot mina föräldrar, grät, sparkade i ytterdörren, ryckte i dörrhandtaget tills mina föräldrar slängde in mig i mitt sovrum där jag ylade mig igenom den närmsta timmen. Om nätterna låg jag ömsom vaken i timmar innan jag somnade eller så somnade jag bums av ren utmattning. På 70-talet var inte Adhd känt, jag var ett blygt barn, med språksvårigheter och massor av fobier som ansågs inte ha blivit socialiserad riktigt och med två dysfunktionella föräldrar som stod maktlösa inför mitt och min yngre brors beteende så kan jag säga att mitt liv var kaos. När jag i 20 års åldern hörde om ADHD på tv och ytterligare 15 år senare fick min diagnos så kunde mitt liv äntligen börja ge mening. Jag kan sätta ord på vad jag känner och varför det blir fel ibland eller ganska så ofta. Jag vet att jag måste sova ett visst antal timmat varje natt, vet vad jag behöver för rutin i sängen för att jag ska somna bums, vet att jag inte fixar åka buss eller vistas i stora köpcentrum utan hög musik i öronen. Vet att jag inte alltid fattar andras humor, vet att besvikelser kan jag inte hantera, vet också att jag är jäkligt duktig på att förstå flera främmande språk medans andra bara kan svenska och emgelska. Jag önskar att när jag växte upp hade haft en förälder som du, som försöker förstå och hjälpa ditt barn. Som finns där och kramar trots alla tårar och ilska. Det fanns inte i mitt hem, därför tog det så många år för mig att få diagnos och eftersom jag inte hade har några “verktyg” med mig hemifrån har jag fått snickra på lösningar själv för att strukturera upp min vardag och för att överleva med min ADHD. Vissa saker kommer jag alltid ha svårt för, så är det bara. Din dotter är lyckligt lottad och hur kämpigt det än kan vara vissa dagar så finns du där för din dotter. Det kommer hon alltid bära med sig, det starka stöd hon har i dig. Jag håller tummarna så för er stt det ska bli lättare för henne och er vart eftersom.

    1. Å vilken stark berättelse du delar.
      Jag känner med dig och kan till viss del känna igen mig i kampen.
      Jag var själv odiagnoserad som barn och jag hade mycket jag ensam fick kämpa mog igenom.

      Tack för dina fina ord om mig som mamma.
      Det är precis det jag vill uppnå, att låta mina barn ta sig igenom livet och veta att det alltid finns någon som backar upp ♡

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *