Svar till David Eberhard

Denna text blev jag ombedd att dela med mig av genom min blogg och det gör jag så gärna.

Texten är alltså inte skriven av mig;

Är det rättvist att en praktiserande psykiatriker och överläkare från PRIMA aktivt försvårar barn och ungdomars möjlighet att vara en del av vårt samhälle?

 

När en psykiatriker skriver ett inlägg gällande NPF (Neuropsykiatriska funktionsnedsättning) så förutsätts det att han vet vad han pratar om. Det finns en hög trovärdighet kopplad till yrkesrollen och därmed även en hög påverkandegrad. David Eberhards rubrik lyder ”Är det rättvist att trängas”. En rättvis konsekvens av krönikan som GP (Göteborgs Posten) publicerade bör vara att se över David Eberhards roll som Legitimerad läkare och Psykolog på PRIMA vuxenpsykiatri.

 

På några timmar har artikeln från GP delats i sociala medieröver 400 gånger. En siffra som stiger i rask takt. Hur många läsare som kommer få ta del av det David skriver vet vi inte ännu, men baserat på kommentarsfältet kan vi snabbt konstatera att skrämmande få har den kunskap som krävs för att ifrågasatta det som Psykiatern och överläkaren David Eberhard skriver. Det faktum att David anser sig kunna avgöra om en person har en ADHD-diagnos baserad på en mycket kort observation på exempelvis nöjesfältet Gröna Lund, borde i sig vara skäl nog att ifrågasätta hans trovärdighet i sin yrkesroll. Att den skildringen i sig dessutom säger emot all trovärdighet i budskapet han vill förmedla, kan tyckas ironiskt och bör vara skäl nog för GP till att inte publicera krönikan. Vidare baseras texten på felaktig information gällande huruvida den som inkommer med intyg kring sin diagnos får en stämpel som innebär att hen på grund av sin ADHD inte behöver stå i kö för Gröna Lunds åkattraktioner.

 

Vi kan enkelt göra en källgranskning och se att det på Gröna Lunds hemsida framkommer att ”personer med dold funktionsnedsättning, vars utmaningar inte tillåter dem att stå i våra kö-fållor kan få gå in via attraktionens utgångar.” Det krävs alltså ett intyg som specificerar att personen med exempelvis ADHD har så pass stora och specifika svårigheter i att vistas kring en sådan situation att det helt enkelt inte är hanterbart. Det innebär alltså att diagnosen i sig inte resulterar i den ”gå-före-i-kön-stämpel” som David hänvisar till. Som psykiatriker och överläkare bör man även känna till att en dold funktionsnedsättning, som man på Gröna Lunds hemsida refererar till, kan vara exempelvis ADHD, Autism, Aspergers syndrom, Tourettes syndrom med flera. Det kan även vara klaustrofobi, panikångest och många andra svårigheter som är just dolda. Det innebär att Du David, som inte tillsammans med barnet (i detta fall) utfört en mycket omfattande neuropsykiatrisk utredning INTE kan avgöra om en hen har en av dessa diagnoser. Det innebär inte heller att de som har en dold funktionsnedsättning har samma sorts svårigheter, inte ens de med precis samma diagnos.

 

Varför tar sig då David Eberhard sig friheten att blåsa omkull oss som redan kämpar i motvind? Jag har själv en ADHD-diagnos som gör det mer utmanande, men inte omöjligt, att stå i Gröna Lunds kösystem. Jag är däremot en av många föräldrar till ett barn, vars utmaningar omöjliggör ett besök på Gröna Lund, om hänsyn till hans utmaningar inte skulle tas på allvar. Jag är en av de föräldrar som ofta får uppleva obehag i dessa situationer just på grund av Davids och andras dömande.

 

I hans krönika kan vi också läsa att ”diagnosen kan inte heller låta en få orimliga rättigheter eller frånta en de skyldigheter som åligger oss alla.” Anser då David att det är en orimlig rättighet att bemötas utifrån det stöd ens funktionsnedsättning kräver, vilket då möjliggör för ett barn att besöka en nöjespark? Med ett sådant synsätt ställer jag mig frågande till vilka övriga skyldigheter han anser åläggs oss alla, med eller utan en funktionsvariation utanför normen? Vidare skriver han att ”En sådan strategi vore förödande för personers möjlighet att faktiskt förberedas för och sedermera ingå i ett normalt vuxenliv” Jag ställer mig även här frågande till hur David anser att sättet han sprider ilska och fördomar, mot en specifik funktionsvariation, skulle hjälpa dessa individer att sedan ingå i ett normalt vuxenliv? 

 

Vi befinner oss just nu i den tid på året då de flesta barn startar eller återgår till skolan. Jag är en av de föräldrar som den här veckan, för första gången leder in mitt barn in i skolans inrutade miljö, som i regel är allt annat än anpassad med hänsyn till någon form av funktionsvariation. På Riksförbundet Attentions hemsida kan jag ta del av en ny undersökning som gjorts bland deras medlemmar, där 81 procent av alla elever och 94 procent av vårdnadshavarna säger att de känner oro inför skolstarten. Från andra undersökningar på samma sida kan jag se att oron tyvärr är befogad: Elever med NPF möter i en mycket högre grad en vardag som ofta innebär stress, ångest, mobbning och utanförskap.

 

När jag läser Davids krönika, delad via sociala medier, så känns det som ett hårt slag i magen. Framför allt då den skrivits av en person som säger sig jobba för dem han i denna krönika så hårt slår ner på. En krönika som redan visat sig sprida ännu mer okunskap och fördomar.

 

Vi lägger mycket tid på att förbereda vår son och stärka honom i att bemöta de fördomar som han redan nu, vid 6 års ålder, märker av i vårt samhälle. Vi pratar mycket om hans styrkor, hans värde och hans rättigheter. Vi gör allt vi kan för att han ska våga komma till sin rätt och på ett naturligt sätt använda de hjälpmedel som han, precis som många andra som inte passar in i skolans begränsande mall, har behov av. Studier visar att bristande kunskap hos både barn, föräldrar och personal är den i särklass högsta orsaken till den problematik som elever med en NPF diagnos ofta möter. Att förklara det för min son samtidigt som jag svart på vitt ser att den okunskapen sprids av någon som, i sin yrkesroll, ska vara ett stöd och en resurs för honom, känns mycket obehagligt. Jag kan inte förstå varför fördomar och okunskap, som bromsar hans väg framåt, får fortsätta att skapas och spridas vidare.

  

Jag blir ledsen och upprörd av det jag läser, vilket kanske är Davids målsättning; att provocera. Frågan är bara om han menar att elda på de som nu får sina teorier om att ADHD är ett påhitt och att systemen utnyttjas numera även på nöjesfält runt om i landet, eller är hans målsättning att såra oss som redan kämpar för våra egna och/eller våra barns rättigheter?

 

Självklart finns de som utnyttjar det system och de skyddsnät vi i Sverige har, det förstör inte minst för oss som verkligen är i behov av det. Men det Du David, tillsammans med GP, gör med Din krönika förstör minst lika mycket, om inte mer. Försök därför inte påstå att Du inte vill åt oss som verkligen behöver hjälp, det Du gör är att sprida och förstärka de fördomar som redan försvårar för oss.

 

Till David Eberhard: En av de bästa dagarna den här sommaren, för mig och min son, var när han fick möjlighet att besöka Gröna Lund. Vi kunde inte åka dit hela familjen, med vänner eller bara han och jag, vi var två vuxna ledsagare med ett barn du inte skulle ana har en diagnos eller ens minsta avvikelse från det du kallar normalt, just på grund av att Gröna Lund bemötte honom på hans villkor. Hade vi däremot stått bakom, framför, eller på några meters avstånd från dig i en lång kö, hade du och de runt omkring oss lagt märke till ett barn som inte bemöts utefter sina förutsättningar. Med det sagt är du varmt välkommen hem till oss på en kopp kaffe, jag lyssnar gärna kring hur Du resonerar när Du berättar för personer runt om kring oss att vi skrikigt oss till en oinskränkt fullmakt (”carte blanche”) för vår son att tränga sig i kön.

 

Till Gröna Lund: Tack för att ni tar hänsyn till individens egna förmåga, istället för att begränsa möjlighet att vara en del av samhället.

 

Det må vara lättare att få en ADHD-diagnos idag. Det innebär däremot inte automatiskt att vi är fler som har den, utan att forskning och kunskap kring ADHD ökat. Det innebär inte heller att jag, som fick min diagnos i vuxen ålder, inte hade svårigheter som barn, utan att jag istället fick misslyckas på grund av uteblivet stöd. Jag har idag både gymnasiebetyg och eftergymnasial utbildning, men resan dit var onödigt svår. Fördelen med min resa är att den givit mig en styrka i att aldrig sluta kämpa för barns rättigheter till att få vara precis de underbara individer de är, oavsett funktionsvariation. Idag har jag fått insikten i att det även innebär att bemöta personer inom psykiatrin, som motarbetar allas lika värde.

Dela gärna:
Taggat , ,

16 kommentarer till “Svar till David Eberhard

  1. Så bra. Träffsäkert och skapar förståelse, tack.

    1. Ja eller hur.
      Blev så glad att få ha denna text på min blogg

  2. Otroligt bra skrivet. Vi besökte Gröna Lund för två veckor sedan. Tack vare, en fantastisk personal och möjligheten att undvika dom längsta köerna (en del gånger funkade det att stå i kortare köer), kunde hela familjen somna skönt den kvällen. Den dagen var en bra dag, dagen före var det inte…..
    Utan intygsmöjligheten hade vi inte ens funderat på ett besök…… (Många av barnens klasskompisar har var varit där. Nu fick våra barn nånting att berätta om, vilket gladde dem mycket.)

  3. Mycket bra! Jag finner inga ord för vad jag tänker och känner för den där David E!!

  4. ”Det må vara lättare att få en ADHD-diagnos idag”

    Så är det men vissa verkar tro att man bara kan valsa in på en vårdcentral och få den samma dag. En utredning av barn består (förutom av flera månader, ibland år av väntan) av flera timmars intervjuer med barnet, föräldrar och skolpersonal, tester för barnet av olika slag (kognitiv förmåga, minne, stresskänslighet), mängder av formulär till föräldrarna, läkarbesök samt observationer i skolmiljö. Dessutom krävs att svårigheterna yttrar sig på mer än en plats (t.ex. hemma + i skolan).

    Det vet förmodligen alla som läser här, men inte alla som läser hans fördömande artikel.

    1. Lättare pga kunskapen.
      Men det är ju som sagt inte lätt för det!
      Tack för din toppenkommentar

    2. Så avancerat är det inte jag har själv genomgått en utredning det tog väl några dagar men det var ett av de här nya företagen som insett att det går att tjäna pengar på diagnoser. Dessutom är de flesta medvetna om att för många får diagnosen adhd det handlar inte om att medvetenheten ökat. Man har räknat ut ungefär hur många procent som har diagnosen men utskrivningen av adhd läkemedel och utredningar drivna av företag som vill tjäna pengar har dragit upp siffrorna rejält.

      1. Som mamma till ett barn med oerhörda svårigheter vill jag dementera att det på något sätt ska vara enkelt att få en diagnos ELLER att det på nått sätt skulle vara en fördel för mitt eller någon annans barn i skolan.
        Det sista är ju bara trångsynt och okunskap.

        Med handen på mitt eget ADHDhjärta. Att skola in ett barn i skolan… och se ångesten. Smärtan. Och tvingas lämna sitt barn där. Det är ingen fördel alls

        1. Jag vet skolor där nästan alla föräldrar har försökt att få igenom adhd diagnoser därför att det gör att deras barn kommer då mer resurser. Ditt perspektiv är ditt barn och jag förstår det. Det Han vänder sig emot i sin text precis som många andra texter han skrivit är överdiagnostiseringen och att diagnoser blivit ett verktyg för att barn ska få fördelar i samhället.

      2. Fast allvarligt.
        Skärp dig!
        Detta är sista nedvärderande kommentaren jag godkänner från ditt håll på min blogg! Endast PGA att HÄR är en frizon från att behöva försvara sig

        Överallt finns det ruttna ägg. Bara för att DU hamnat där betyder det INTE att alla är det.

        Ang att tjäna pengar på medicin… har du någonsin stått i valet och kvalet ang att ge ditt barn centralstimulerande eller icke?

        Försök att vara lite ödmjuk.

  5. TACK för den repliken!
    Angående att fler och fler får diagnos: På en föreläsning med temat ”Anorlunda barn” sa Bo Hejlskov ungefär så här (minns inte exakt ordalydelse): ”Ställer vi fler diagnoser idag? Ja. På 60-talet fick ungefär en promille av befolkningen en diagnos (inom npf). Nu är det en procent. Har funktionsvariationerna ökat? Nej. Vi psykologer har ändrat i diagnoskriterierna. Samhället har förändrat skolan så att det har blivit nödvändigt. Man ställer mycket högre krav för att vi vill skapa långt utvecklade individer, för att ligga i framkant som samhälle. Det är färre som klarar det. Fler faller ur och därmed ökar behovet av anpassningar. För att få rätt till det behöver fler få diagnoser idag. När samhället har valt att ändra kraven i skolan är det också samhällets ansvar att se till att skapa en skola som hjälper alla barn att klara kraven. Så är det ännu inte. Ni föräldrar får ligga på och kämpa. Kom ihåg att era barn har rätt till detta och det är skolans ökade kravbild som gör att fler inte fungerar. Det är skolans/samhällets ansvar att skapa en lärandemiljö som hjälper alla att klara kraven.

  6. Tack för ditt svar på denna oerhört upprörande artikel. Jag vill att du skall veta att många av delningarna inte skett pga att man håller med, utan för att man lyfter artikeln som ett dåligt exempel. Det var så jag tog del av den, genom Facebook. Och har själv delat i upprörda ordalag.
    /mamma till barn med funktionsvariation

    1. ♡♡♡
      JA många arga inläggsdelningar har det blivit!
      /Anna

  7. Vil bara påpeka att David Eberhard är psykiatriker, inte ”psykolog”.

    Hälsningar från en riktig psykolog.

  8. Vart någonstans i texten på gröna lunds hemsida hittar du ”Det krävs alltså ett intyg som specificerar att personen med exempelvis ADHD har så pass stora och specifika svårigheter i att vistas kring en sådan situation att det helt enkelt inte är hanterbart. Det innebär alltså att diagnosen i sig inte resulterar i den ”gå-före-i-kön-stämpel” som David hänvisar till” Det står ju över huvud taget ingenting om det på hemsidan ? ADHD diagnoser har ökat extremt mycket och det har att göra med att föräldrar förstår att en diagnos ger dig oerhörda fördelar i skolan och företag förstår att här finns stora pengar att tjäna om man kan skapa snabba diagnoser och det sker ofta med bristfälligt underlag. Sen har det ju ingenting med din sons svårigheter att göra. Men jag undrar hur man kan tänka att Gröna lund eller Liseberg skulle ha den kompetens som krävs för att kunna avgöra den frågan ? Jag har själv gått igenom en process för att se om jag har diagnosen och det var inte särskilt svårt att få det eftersom jag fick remiss till ett företag som insett att det finns en marknad för diagnoser.

    1. https://www.gronalund.com/sv/Planera-ditt-besok/tips-information/Funktionsnedsattning/

      Här hittar du informationen om att det behövs intyg som beskriver utmaningen. Det räcker inte med diagnosen. Det finns sedan två olika stämplar. Den ena som är något ”enklare” att få är när du beviljats ledsagning. Den andra som berättigar ingång via attraktionens utgång kräver intyg gällande de specifika svårigheterna gällande specifikt körsituationer. Du hittar även numret till Gröna Lund via ovan länk. Slå gärna en signal om du är osäker på vad som gäller.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *