Kunskap öppnar dina ögon erfarenhet öppnar ditt hjärta

Syskonkärlek

 

1525066_10153026198279815_6556233314047503523_n

”Det är svårt att vara storebror till någon med ADHD mamma, Idag ville jag bara hålla din hand när vi gick hem men det gick inte”

Hennes bror är 6 år och han älskar sin lillasyster mycket. Hon älskar honom.

 

När jag ibland inte orkar torka upp ,limma ihop, hör mer skrik och tjat då hör jag hans röst om hur jobbigt han tycker att det är.
Jag biter ihop. Jag är vuxen, jag måste få mina barn att må bra.
Så jag torkar upp den spillda mjölken, jag plockar upp det slängda pusslet.
Jag springer för att hindra henne för att slänga en tv-dosa i sin brors huvud.

”Hon skulle aldrig säga att hon vill att jag ska dö om hon inte hade ADHD…tror jag”

Jag springer, jag springer så fort benen orkar.

”Jag orkar inte leva med Agnes längre.… men det är roligt också, jag får skratta ofta”

Tänk vilket annorlunda syskonskap de får uppleva. Tuffa känslor, blandade känslor.

Jag torkar, jag plockar, jag springer.

”Å fy vad hon är otrevlig. Eller nej. Inte hon. Det är hennes ADHD”.

 
 Oavsett  ADHD eller inte. Det är inte okej att göra illa dig!
I hjärtat gör det ont. Stackars honom som behöver handskas med detta, att bli illa behandlad av den han älskar mest. Det måste såra honom något så förbaskat!
På vägen till förskolan påtalar han för sin syster hur otrevlig hon varit idag.
Hon faller i tårar.
Ångest!
Arma barn!

Syskon på gott eller ont.

Kärleken mellan dem lyser upp vilken dag som helst men det är inte alltid lätt att förstå varför det ibland blir som det blir.

I vår familj tror vi på öppenhet och kommunikation. Vi pratar jättemycket. Barnen må vara ganska små men de förstår mer än vad vi tror. Vi pratar om ADHD, vi pratar om respekt, vi pratar om svagheter och om styrkor. Vi berömmer varandra när vi gjort något extra bra och vi är noga med att berätta att vi älskar oavsett om det någon gång blivit fel.

Att vara syskon till ett barn med lite extra allt kan inte vara helt enkelt. Om vi vuxna då och då tycker att det är ruskigt tungt (då vi ändå har både kunskap och förståelse) tänk er då ett syskons tunga.

Allt kan inte vara millimeter rättvisa men vid kommunikation kan man iallafall berätta och förklara varför.

Att få kunskap om sitt syskons svårigheter (och givetvis styrkor!) tror jag gör att man kan komma långt.

Kunskap öppnar dina ögon, erfarenhet öppnar ditt hjärta!

Jag springer och torkar, limmar och städar. Jag kutar hit och jag kutar dit, jag är där och jag är här. Jag gör precis allt jag kan. Och jag räcker till så gott det går. 

 

Dela gärna:

2 Kommentarer

  1. Sandra den 2016-06-05 kl 20:55

    Nu kom det gråt ?❤️ Fy fan vad fint och ärligt beskrivet! Skulden och maktlösheten av att inte räcka till och laga se bekräfta orka mm eller rättare sagt rädslan av att man kanske inte lyckas hur gärna man än vill att alla (i mitt fall tre fantastiska underbara barn) kliver ut på andra sidan starka hela och med känslan av att va sedda älskade förstådda är nog min största rädsla ??

    • adhdhjärtat.se den 2016-06-05 kl 21:00


      Ja. Det har alltid varit min rädsla. Att mina barn (kanske framför allt storebror) ska leva med känslan av att vi inte såg honom. Det tar ju mycket tid och uppmärksamhet att rå om ett barn som behöver extra stöd.
      Men vi gör ju så gott vi kan! ♡♡♡

Lämna en kommentar