Medicinera eller inte

Att medicinera vid ADHD eller inte är en fråga som många av oss ställs inför någon gång. För några är det ett självklart ja, för andra är det ett solklart nej  och för många är det en fråga som bollas fram och tillbaka länge. Det viktigaste, i slutändan är att allas beslut respekteras.

I vår familj fanns inte ens tanken på att medicinera vårt barn. Det var inte förens jag själv fick min diagnos på papper och därmed kunde få prova concerta. Jag tackade snabbt ja då mitt liv var ett enda virrvarv med tidigare sjukskrivning för utmattningsyndrom och jag kunde inte hitta balans mellan att arbeta, ta hand om barn, ta hand om hem och kanske framför allt för ta hand om mig själv.

När jag nu såhär i efterhand kan utvärdera concertan så är det endast positivt. Jag har förstått att för många andra är det helt tvärtom. För mig dock innebär concertan att jag kan sortera tankar, känslor och att jag kan vila i mig själv. Det har jag tidigare i livet aldrig kunnat göra och kanske är det inte så konstigt att jag under 3 månader låg i soffan utan möjlighet att ta mig upp.

Saker som concertan hjälpt mig med:

  • Lyssna på andra utan att avbryta (För att jag haft svårt att invänta min tur =impulsiviteten)
  • Fokusera. Jag klarade av att bokföra för ett helt år - själv. Jag har tidigare gråtit både i skola och senare i livet pga matematikens svårigheter.
  • Se mina svårigheter och förstå. Som att förstå att detta med att handla saker på impuls inte fungerar och kunna planera inköp
  • Organisera - Att kunna städa och se skillnad då man gör KLART utan att bara påbörja överallt.
  • Att se sina begränsningar! Jag behöver visst vila ibland...
  • Kunna vila i sig själv -Vilket gör att jag kan vara en bättre person överlag.

Så kom frågan om medicinering för vår dotter. Hon är fem år. Första gången frågan kom var det ett blankt nej. Men så kom tiden/perioden när ingenting fungerade och känslostormarna avlöste varandra. Vi gick som på ett minfält, visste aldrig vad, när eller hur det skulle explodera.

När man dessutom har två barn är det inte bara barnet med känslostormarna som mår dåligt. Det är syskonet också. Vår annars så fina och trevliga son blev en minitonåring med fula ord, tårar, arga känslor och ett extremt uppmärksamhetsbehov.  När han en dag 6 år gammal såg på mig med tårar i ögonen och säger "Jag önskar att hon inte fanns. Då hade vi sluppit alla jävla ljud" då grät jag inombords.

När dottern en kväll grät efter att ha "varit en häxa" mot en av sina bästa vänner och mellan tårarna säger "Tänk vad glada alla skulle vara om jag dog" kände vi att NU, nu måste vi ta till andra åtgärder än allt vi redan gjort.

Att sitta på läkarbesöket med läkaren som varit med oss sen start och nästan ursäkta sig över frågan om det skulle vara ens möjligt?

När hon ställer frågan: Vad har ni gjort fram tills nu och vad kan ni mer göra? Det var egentligen en retoriks fråga men jag kände mig manad att svara.

  • Både pappan och jag arbetade deltid under en lång period
  • Sagt upp mig på från ett arbete jag trivdes på för att kunna ge henne ledigt alt kortare dagar samt hinna med alla besök hos logoped, läkare, psykolog.
  • Skaffat resurs på förskolan genom att ringa och "hota" kommunen efter NEJ nummer 3.
  • Stannat hemma, tackat nej till alla möjliga sociala aktiviteter för att ge henne återhämtning.
  • Läst böcker -skaffat kunskap
  • Köpt hjälpmedel som hörselkåpor, tangles, platta, nattlampa som rekommenderades på HAB.
  • Skaffat veckoschema, timstock. provat tyngdtäcke
  • Lagat olika maträtter sen dag1 när vi insåg att hon har svårigheter med maten
  • Delat upp familjen varje dag
  • Sovit 4-6 timmar per natt sen 5 år tillbaka
  • Börjat jobba natt, därmed kan hon gå 3 dagar på förskolan ca 15 h per vecka

Jag blir trött bara av att lyssna på detta, hur trötta är ni? Frågade läkaren och tittade mig djupt i ögonen

Sen sa hon att vi inte behöver försvara vårt beslut om att prova att medicinera. Och nej, det tänker jag aldrig att göra.

Medicinering var och kommer aldrig vara vårt  första val. Men ibland finns det bara ett val kvar.

Vi har kämpat att torka bort tårar, prata bort ångest, legat bredvid om natten och lyssnat på alla tankar. Kämpat med att berätta, säga att hon inte är dum. Peppa självkänslan.

Vi har kämpat med att stärka hennes brors självkänsla efter ännu en önskad kram som blev till ett slag. Berättat att han duger. Försäkrat om att vi älskar lika mycket när han frågat varför vi inte har tid att lyssna...

Det är så mycket som finns där bakom dörrarna som ingen vet eller ser.

Att behöva läsa och titta på människor som skriver och säger att man tar till medicinering som en lösning. Det är så kränkande och sårande. Men jag försöker att tänka att de inte har en aning, ingen kunskap och är därmed inte värda vår energi.

Min dotter har under 8 dagar fått ritalin på morgonen och jag har suttit med tårar i ögonen under kvällarna när vi utvärderar och summerar dagarna. Jag vill dela den med er.

(Att tänka på är att vår dotter lider av sömnstörningar, det går i vågar. Stundtals handlar det om sova i snitt 4 timmar per natt men under några månader har den varit bättre)

Dag 1: Väldigt ledsen, lättstött och gråtmild. Somnade kl 01:00

Dag 2: Ville mest sitta nära, titta på datorn, spela spel.

Jag satt bredvid och följde hennes spelande. Insåg att hon spelade KLART ett spel innan hon började med ett annat =Jag slapp hjälpa henne att byta 100ggr (Vet ni hur stressande det kan vara?). Somnade 22:00 och var vaken under natten till och från.

Dag 3: Vi var ute. Hon var glad, lekte. När vi skulle gå in gick hon in och bad om plattan för att vila. Sen kom hon till soffan. Pratade om ett program hon sett på och jag hörde hur fokuserat samtalet var och att det inte var 5 ämnen i 1. Sov oroligt.

Dag 4: Ledig dag från förskolan. Vi var hemma och när vi skulle hämta hennes bror från skolan ville hon åka vagn. Hon var trött. OK. Men sen gick hon bredvid ändå. Pratade om våren, sprudlade och när hon såg sin bror fick han en stor kram. De gick hand i hand hem. Somnade 00:30. 

Dag 5: Kikade in i hennes rum KL 7 och tänkte att hon nog inte skulle orka gå till förskolan men jodå, hon ville gå. Gick dit 40 min efter hon tagit ritalinet. KL 12:30 kom jag för och hämta och hon hade haft en jättebra dag trots att hon somnat så sent. Idag mötte vi en kompis till henne och hennes mamma. Vi åkte på mini-bio och sen fikade vi. Efteråt gick vi till skolan och hämtade hennes bror. När vi kom hem satte hon sig och pärlade. Och jag tittade med stora ögon på halsbandet. Mönster! Fokuserat! Inte slarvigt! Det var första gången någonsin. Jag fällde en tår. Detta var stort. Vilken dag! Somnade 00:30.  Vaknade igen 02:30 och var vaken till 04:30. Sov sen till 11.

 

 

Dag 6: Hon fick såklart vara hemma idag. Kom ner från sovrummet som en solstråle och åt sin "frukost" sen lekte hon och pysslade hela dagen. Somnade 20:00 var vaken småstunder under natten.

Dag 7: Vi åker tillsammans med 2 kompisar och deras mamma till en park. Äter lunch ute. Ska innan vi tar bilen tillbaka gå på toaletten och får gå igenom ett helt köpcenter. Hade lovat glass innan vi åkte men vi ändrade det till att köpa glass på McDonald. ÄNDRADE! Inte ett ljud. I bilen frågade hon om det fanns jordgubbssmak som hon ville ha. Jag sa att nej, i de där bägarna fanns det inte det. (Mcflurry).

Läste på hemsidan Å NEJ Hon som inte gillar deras smaker... Jag väntade mig en arg och ledsen unge. Men nej. Kan du fråga om jag får utan smak? Självklart. Hon kunde visst få jordgubbssås i. Kommer hem, vi pysslar! Sov bra hela natten

Dag 7: Dans på morgonen. Lite sent upp ur sängen för mamma och pappa. Vi jäktar på lite. Barnen borstar tänderna. Hon kommer ut från badrummet och säger "Han säger att jag är en konstig tjej. Jag blir faktiskt ledsen"´. Jag bekräftar och ber henne säga det till sin bror. Hon gör detta. Hon får en kram av storebror. Jag tittar storögt på pappan. Hon sa vad hon kände. Utan slag. Utan skrik. De löste det, en konflikt helt själva. Ritalinet hade hon tagit 5 minuter innan.

"Om man gått en hel vecka utan att behöva må skit och vara arg så orkar man mer utan medicin också"

Vi åker till dansen, kommer i tid. Hon kramar sin lärare och ger ett armband i samma fina mönster som halsbandet, som hon pärlat ihop innan. Vi åker hem. Jag och hon går av i centrum.  Hon ska få handla för sin hundralapp hon fått av morfar. Jag behöver gå in på systemet och ICA innan. Säger det. Vi går in och ut ur affären... vid självutcheckningen på ica tittar hon på packytan och säger

"MEN vad konstigt. Jag vill röra där som jag gör alltid fast man inte får det. Men nu gör jag det inte mamma. Jag tror jag blivit större nu"!

Vi går in i affären där leksakerna finns. Går runt. Vi pillar inte på allt. River inte runt, tappar inte saker. Tar det hon vill ha och jag säger att hon har mer pengar kvar "Jamen nu räcker det. jag sparar det andra".

Dag 8: Efter att ha varit ute på middag, vi vuxna, dagen innan har vi inga som helst förhoppningar att faktiskt få sova lite längre. Men när jag vaknar och puttar på pappan och utbrister. MEN HERREGUD klockan är 10:55! Jag hoppar i ett par byxor och ett linne och går till barnen som leker nere... Är ni inte hungriga undrar jag? Jo lite sa dom men de hade ätit en banan. Jag ställer mig genast och gör en rejäl brunch. Storebror säger att "Vi tänkte att ni ville sova lite längre när ni varit på fest, det vill iaf jag göra om jag varit på fest så vi smög".

SMÖG? Här hemma brukar hela huset vara ett slagfält om vi ens vågar ligga kvar en liten stund extra i sängen... Med lite dåligt samvete lyssnar jag på allt de gjort på morgonen och inser att de gjort experiment. Går upp på hennes rum och möts av kaos. Vatten, slime och pärlor över hela rummet och skrivbordet. sanering. Jag manar lite att det faktiskt inte är helt ok att ha vatten så här.  Hon säger "Förlåt mej mamma. Jag försökte torka upp" (JO... jag såg det. 1 toapappersrulle låg där i...).

Sen gick vi vidare till frysen för att se på vad som hänt med slimet de lagt där i. Inser att de lagt slimet utan burk i en fryslåda. Därmed har vi fastfryst slime på alla matvaror. Jag kunde inte sluta skratta!

 

 

Om man bara sömnen stabiliserar sig )så kanske vi kan utvärdera medicinen som ett av de bästa valen vi gjort. Inte bara för henne. Utan för oss alla.

Jag håller tummarna och inser att det är ett ljus i vår tunnel som jag mer än gärna håller kvar vid.

 

 

Dela gärna:
Taggat , , , ,

4 kommentarer till “Medicinera eller inte

  1. Åh vad ni har kämpat! ❤ ❤ ❤
    Vi vandrar samma väg och låter nu vår 11-åring med ADD testa Ritalin.
    Vår 7-åring utreds nu för ADHD. Om det behövs, vilket jag tror, kommer även 7-åringen få testa medicin för att ha en chans att orka med.
    Många kramar ❤

    1. Hoppas ni upplever samma positiva förändring!♡
      Lycka till!

  2. Oj vad ni kämpar, och vad OTROLIGA ni är som inte ger upp när ni åker på bakslag. All respekt till er! Jag känner personer som har testat medicin där det inte alls har funkat, och andra som har fått en livsavgörande förändring tack vare medicineringen. Mina egna barn stod inte ut med aptitförlusten, så de ville inte fortsätta med medicineringen.
    För egen del hjälper Concertan så mycket att jag vågar säga att den har förändrat mitt liv till det bättre på många sätt, även om jag fortfarande har JÄTTEMYCKET ADHD :-).
    Men den stora skillnaden är att mina vredesutbrott nästan helt har försvunnit. Jag kunde EXPLODERA för minsta grej förr, men det händer nästan aldrig nu.
    Håller alla tummar för er och er fina tjej! Kram!

    1. Tack snälla!

      ♡ Det är liksom bara att bryta ihop och komma igen som de starka superhjältarna vi är =)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *