Andra veckan – den arga veckan!

Efter den trötta måndagen följde resten av veckan. Vi var hemma på tisdagen och gick i skogen under förmiddagen. Mitt barns humör blev glatt av att stanna till på lekparken som hon och förskolan brukade stanna vid.
Vi gungade och hon skrattade. Själv försökte jag njuta av stunden men det trötta knöt sig, likt en snara runt min hals.
Jag kämpade för att skratta med, som om ett skratt blev till långt träningspass.

 

Onsdagen var kommen och tacksamheten över att morgonen fortskred utan större protester och vi kunde komma till skolan och slå oss ner. Till barnets stora lycka skulle vi skriva och rita ett brev till de som skulle komma på föräldramötet idag.

Hon bad mig att hjälpa henne med texten.
Rita, det gjorde hon noggrant och fint. Rita, teckna och pyssla är det som alltid fångar. Nästintill oavsett miljö eller situation.

 

Under onsdagen vankades möte med skolan som tyvärr uteblev. På kvällen föräldramöte som vi båda kunde närvara på.

Onsdagskvällen hemma blev känslosamt.
Storebror var ledsen och skör. Vi låg i sängen tätt intill och han kröp upp och la sig på min arm.
Storebror går i årskurs 2 och är en person som jag skulle kalla ”högkänslig”. Han påverkas känslosamt av omgivningen. Om något hänt i skolan eller när det inte känns logiskt. Ofta exploderar det.
På sista tiden har han varit arg på mig men också på sin syster. Och jag som alltid analyserar förstår ju att det handlar om allt han får bära där inombords. Numer tar han också sig själv till skolan och hem. Dit är en omöjlighet för mig om han ska slippa gå på fritids innan.
Under tiden med honom på min arm pratade vi. Jag ställde frågor som uppenbart var de rätta då han snyftade fram att han saknade våra promenader till och från skolan. Den korta biten då vi brukade prata och skratta ihop. Han var dock bestämd med att ta sällskap med kompisar var roligare än att ta sällskap med mig men att han ibland ville att jag skulle följa med eller hämta.

För mig i denna situation finns det inga andra alternativ än att ordna det. Så jag lovade att vi varje vecka ska bestämma vilken eller vilka av dagarna jag hämtar på skolan. Och trots att det har varit en befrielse för mig att slippa ha den tiden att passa så inser jag att min stress och mitt mående påverkar dem jag minst vill att det ska påverka.

Jag sms-ade barnets lärare om att få komma till efter första rasten, den vi alltid är kvar tills den börjar! Vi fick snabbt svar att vi är välkomna den tiden.
När jag sedan väckte barnen på morgonen kunde jag säga till storebror att jag skulle ta sällskap med honom till skolan idag. Det kändes bra att kunna hålla löftet redan dagen efter.

Under promenaden till skolan bad barnet mig om att gå och att hon skulle vara i skolan själv. För många kanske det verkar underligt att jag faktiskt inte lät henne avgöra det. För hennes känsla, är just en känsla och den förändras snabbt. Hennes tillbakagång ska inte skyndas på så jag berättade att vi inte skulle säga hejdå just idag.

Vi satt på lektionen och fick i uppgift att skriva sommar ord. Läraren skrev ord som barnen bestämde på den vita tavlan. Sedan fick barnen skriva av eller komma på andra ord som dom tänkte på när det tänkte på sommaren. Mitt barn stirrade rakt fram. Jag såg i hennes blick att hon inte förstod den instruktionen. Jag förklarade. Bad henne titta på tavlan. Det var som att det började krypa tusen ormar inom henne. Hon skruvade på sig, upp och ner från stolen. Hon kunde helt enkelt inte skriva av, visste inte var hon skulle börja. Dessutom stod det med små bokstäver och detta kan hon inte -än.

Jag hjälpte henne att välja ord och bokstaverade dem för henne. Alla bokstäver utan ”J” skrev hon ner alldeles själv. Jag kände stolthet.
Bokstäverna var inget någon lärare eller pedagog i skolan som lärt henne. Det var jag. Vi som köpt böcker att lära ifrån, jag som suttit med henne under hennes bra perioder och tränat, ljudat. Hon kunde, även om det var stora bokstäver så fick hon ner orden på papper.
Snart såg jag hur hennes hand började att krampa. Hon som annars alltid klarar av penngreppet höll tillslut pennan krampaktigt i hela handflatan.
Det gjorde ont i handen sa hon.
Jag insåg att anstränga sig med bokstäverna samtidigt som hon skulle skriva under tiden det var en aning ljudligt i rummet blev för svårt.
När det var dags att rita hölls pennan igen i det fina lätta penngreppet och handen gjorde inte ont.

När lektionen började att ta slut frågade jag om hon var hungrig och ville följa med till matsalen. Det ville hon. Jag valde att inte fråga tidigare eftersom jag vet att det skulle göra att det var det enda hon skulle tänka på. En klasskamrat frågade om hon skulle vara klar längre och jag sa att vi skulle följa med att äta lunch.

– Vad kul! Svarade klasskamraten och jag kände mig glad över hans entusiasm av att mitt barn skulle vara med.

Vi packade ihop alla saker. På väg ut i klassrummet stannade hon till, kikade ut ur dörren och såg fler klasser stå i kö för att gå till matsalen. Då ändrade hon sig. Nej! Hon tänkte inte följa med och äta lunch!

Vi gick hem och en hyperaktiv eftermiddag följde. Det gick inte att komma ner i varv och jag som själv var så trött att ögonen ville slockna fick inte ens sitta ned en stund i soffan för återhämtning. Nej det skulle spelas, ätas, spelas, ritas, pratas, ätas. Hela dagen! Och trots att jag vet att det är hennes funktionsnedsättningar som gör att hon inte fixar att komma ner i varv efter att ha tömt energin denna timme i skolan så blev jag frustrerad. Stundtals arg och ilsken, som blev till ånger och sorg i hjärtat.

När hennes pappa kom hem brast jag i gråt. Jag kände hur jag behövde få ur mig hur orolig jag är när jag ser hennes ”nivå” och trots att man inte ska jämföra så är det precis det min hjärna håller på med de där timmarna i klassrummet. Hon är så långt ifrån. Dels på grund av att alla andra vistats i förskoleklass, dels pga. hennes mentala ålder. Hon är så liten på många sätt. Jag ser ingen 7 åring på hennes stol. Vi ställde oss frågan hur lång tid innan någon annan skulle se det?

Jag insåg hur oron äter upp mig, jag ska behöva släppa taget sen. Lämna henne. Sista jag gjorde det i skolans värld förstörde dom henne. Jag kan inte ens tänka tanken på att inte finnas där 24/7. Hur mycket jag än skulle behöva de där timmarna för mig själv. Tänk om hon brakar igen?

Fredag, vi blev hemma trots att vi bestämt oss för att gå. Natten hade varit fylld av mardrömmar och jag vaknade flera gånger av att hon pratade och viftade i sömnen. Hon är lik mig och bearbetar händelser och stress i sömnen. Tillslut vaknade hon och kunde inte somna om.

Jag hade glömt bort mötet med sjuksköterskan. Ringde och mailade sen. Fick till svar att ”det är absolut ingen fara, jag finns här för er”. Tacksamhet över de små orden gjorde att jag kunde släppa den stressen över att återigen missat något…

I brevlådan hittade jag ett brev med en tid till HAB, det HAB som vi inte tillhör, det som PRIMA skulle hjälpa oss med att få en plats på trots att vi inte kunde få till de där 5 tillfällena på grundkursen. Jag kände mig lite hoppfull även om det gjorde ont i magen när dottern kastade en sked över köket. Fel mat serverades. Mitt barn har varit arg denna vecka. Så mycket känslor att hantera och jag kan inte föreställa mig allt som försiggår inom den där lilla kroppen.
Jag kan bara torka av bordet och försöka hålla mig lugn. Lågaffektiv även när det stormar.
Men det är svårt när man är trött.

Dela gärna:
Taggat , ,

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *