Att kränka ett barn är oacceptabelt

Jag har självklart följt debatten, djupdykningarna, historierna (läs:verkligheten), artiklarna om skolans bemötande av ”stökiga barn” och jag känner mig manad att kasta mig in i den här och nu.

Jag är pedagog inom förskolans värld. Jag har jobbat länge med dessa fantastiska åldrar. Jag har mött olika barn, föräldrar och kollegor. Jag har säkert trampat på tår och gjort fel men en sak är säker. Jag VET vad som är rätt och fel.

 

Att kränka ett barn är oacceptabelt. Genom att inte möta barnet kränker du det. Genom att skapa otrygghet i miljön KRÄNKER DU BARNET!

Jag har mött barnen som stört resten av barnen i samlingen, som kastat en kotte i huvudet på sin kompis, som rymt från gården, som slagit mig och mina kollegor, som skrikit så högt att öronen gjort ont.

Har jag någonsin brukat våld mot dessa barn? Absolut inte. Det är otänktbart!

Så vad går igenom dessa lärares och pedagogers huvud? Hur kan en vuxen ens tänka att det på något sätt skulle kunna vara okej?

Dessa barn, dessa BARN behöver stöd och trygghet. Få känna tillit och få förmågan att tro på sig själva trots deras svårigheter. Vad exakt förmedlas vid dessa handlingar som vi nu läst så mycket om i tidningarna? Jo, precis tvärtom.

Det är inte okej att DU slår andra barn, men det är ok för MIG att göra dig illa.

DU SKA sitta still på din stol (även om du inte KAN). Men ändå bär JAG dig ut ur rummet!

DU ska respektera din omgivning (trots att det egentligen har med din oförmåga att fungera i en stor grupp och långa dagar) samtidigt så brukar JAG våld mot dig, både psykist och fysiskt. 

DU ska vara på plats för att lära dig samtidigt så ser inte JAG till att du har de hjälpmedel och den studiero du så väl behöver.

DU har skolplikt och den bör följas även om det innebär tvång. Samtidigt så straffas du när du är på plats…

Det är barn det handlar om och därför gör det extra ont i hjärtat att höra hur många av våra barn har det.

Som förälder till ett barn med ADHD samt autistiska drag  känner jag redan 1 år innan oro för den miljö hen ska mötas. Ska inte skolstarten vara fyllda av förväntan, både hos barn och oss vuxna? Istället för det hoppas man  på att ens barn hamnar i en grupp med en vuxen som ser möjligheter, barnets styrkor och framför allt barnets VÄRDE.

Och hoppet om att möta en rektor, en skledning som jobbar för barnens bästa och inte för att lyfta höga löner.

Hoppet om att ens barn ska ha det så bra som hen bara kan. Ett hopp som grusats för många familjer, många barn. Ett hopp, en tillit och ett liv som slås i spillror.

Vem ska limma ihop våra barn?

20160803_161235

 

Dela gärna:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *