I natt låg jag vaken och funderade på vad det var för känsla som tryckte så hårt mot bröstet. Jag kunde liksom inte minnas att ångest kändes precis såhär. Så slog det mig att det var rädsla jag kände. Inte de där rädslan som jag har för mörker, som känns otäck och obehaglig utan mer skräck. Jag är så rädd för att inte längre kunna se mig om, läsa om eller lyssna på andras berättelser om hur barnet sitt svikits av samhället. Idag ligger det som en hinna framför ögonen, nu är det mitt liv, vårt liv, vår berättelse som...

 En skola, men inte för alla Inlägget ovan delades och delas lite varstans på Facebook och kommentarerna har varit många. De flesta är kommentarer från andra i samma situation, eller som varit. Några få är från människor som inte kunde ana att en liten 6åring kan bli och vara utbränd. En av anledningarna till mina inlägg är just att fånga de där få, att öppna ögonen på de som inte vet eller förstår. Men också för att visa andra familjer att vi är fler som kämpar. Ensamhet i det tunga är tyngre men hos varandra tror jag vi kan hitta styrka....

Sedan jag insåg att mitt barn inte var som ”alla andra” har jag läst, hamstrat kunskap och tagit del av andra vars familjer består av medlemmar som faller utanför samhällets ramar. Stundtals gör all denna läsning ont. Man läser om barn som inte orkar gå till skolan, som inte vill leva och föräldrar och syskon som mår dåligt i en miljö som är mer stressande än vad som är nyttigt. Det handlar om mammor och pappor som tvingas, om de ens kan arbeta, springa från sina uppgifter för att fånga barnen som faller. Där samhället misslyckas att upprätthålla deras mod...