Eller när jag tog nya tjejen i försvar när de andra tjejerna retades & killarna för på.Hur jag puttade in en av dem i skåpet och bad de tänka på hur hon kände sig och du precis gick förbi. Tog tag i min nacke och förklarade alldeles nära att "såna bråkiga tjejer vill ingen ha"

Hur ditt bemötande och alla ord du sa avspeglade sig inom hela mig och hur jag inte kunde stå emot. Hur jag upplevde mig själv och hur jag kämpade för att orka leva. Det var inte bara du vettdu. Som såg till att berätta för mig om hur värdelös jag var..

Jag såg hur det skrevs ett svar, som sedan raderades och skrevs igen. Och så fortsatte det under en heldag tills svaret kom

- Jag minns inte detta du skriver. Jag vet att vi hade våra duster och inte drog jämt. Men att du tycker att jag kränkt dig, det vet jag inte om jag kan hålla med om!

Jag tänkte en stund innan jag skrev:

-Men om jag nu skrivit detta, kännt detta och 20 år senare fortfarande minns många liknande tillfällen så tycker jag att det inte går att förklara bort, eller att påstå att det handlade om "duster". Det måste ju kännas någonting, i din mage, i ditt hjärta när en gammal elev skriver till dig på detta sätt? Och om det nu kändes som ett slag i magen så behöver du fråga dig varför! Att lägga ansvaret på ett barn är inte rätt och kommer aldrig att vara det. Jag hoppas dock inte att du mår dåligt av det jag berättat. Utan att du lägger det i facket för "personlig utveckling".
Gör någonting av det du just läst. Jag kan tycka att du är skyldig mig detta! 

Svaret kom snabbt, slagkraftigt.

-Jag kände! Det ska du veta! Jag tror att jag får återkomma när jag smält detta!

-Kom du tillbaka, du behöver inte vara rädd att jag ska såga dig eller att jag är ute efter att få dig att känna dig som en dålig människa. Det är inte mitt syfte med svaret du fick. Tvärtom, för att du ska få upp ögonen och se nästa barn på ett annat sätt.

- Tack!

Sedan skrev vi ingenting mer.

Jag fick sagt det jag ville ha sagt och inom mig växte skuldkänslan i cirka 10 sekunder, jag är ju en person som aldrig vill att andra ska må dåligt.
Efter dessa 10 sekundrarna så gav jag mig en inre High-five. Upprättelse!

Jag önskar att någon tog mig i försvar när jag var liten. Att någon la sin hand på min axel och sa till mig att jag dög som jag var.
Hur vuxna kan undgå repisaler och tillsägande när de uppenbart gör orätt mot barn det kommer alltid vara en gåta, men en ledtråd är fortfarande okunskap och har alltid varit. Men ingen gjorde det, eller ytterst få därför väljer jag att ta mig själv i försvar nu. Genom mitt arbete för att öka kunskapen om barn som jag!

Jag önskar att vuxna vågade se bakom de där skämten, skratten, slängda stolar, uppkäftiga svaren.
Att de kunde verkligen lyssna till orden som aldrig blev sagda.
Hade mina lärare och andra vuxna verkligen sett mig och lyssnat hade kanske de fått höra det här:

Jag hatar mig själv!
Jag känner mig dum i huvudet när jag inte förstår dina instruktioner
Jag önskar jag var som dom!
Jag kan detta! Jag kunde det ju igår... Jag KAN detta. Eller nej...inte idag.
Jag skär mig själv!
I helgen låg jag magsjuk. Men faktum är att jag svalde massor av tabletter. När ingen såg.
Jag festar inte. Jag dränker sorger.
Jag har sån ångest att jag kräks varje morgon.
Jag rispar med linjalen över knogarna för att orka sitta kvar.
Jag skär mig själv.
Och jag blöder. Inuti!