Vi har inte valt att vårt barn vill dö

I natt låg jag vaken och funderade på vad det var för känsla som tryckte så hårt mot bröstet. Jag kunde liksom inte minnas att ångest kändes precis såhär.
Så slog det mig att det var rädsla jag kände. Inte de där rädslan som jag har för mörker, som känns otäck och obehaglig utan mer skräck.

Jag är så rädd för att inte längre kunna se mig om, läsa om eller lyssna på andras berättelser om hur barnet sitt svikits av samhället.
Idag ligger det som en hinna framför ögonen, nu är det mitt liv, vårt liv, vår berättelse som fortgår.
Vi valde att framföra klagomål på det sätt som min dotter blivit fråntagen sina rättigheter, att få leva, leka och ha en rolig och lärorik stund i skolan precis som sina vänner.

Inför stundande långledighet kom det, svaret från kommunen. Lägligt, ingen på plats för att svara på de frågor vi blev lämnade med.

”Skolans uppfattning är att med hjälp av extra anpassningar och stöd kan de tillsammans
med mor och far hitta lösningar för eleven att få en väl fungerande skolgång”

Vi skulle inte vilja något annat hellre än detta och det var precis vad vi har försökt med, att hjälpa till för att få skolan att förstå.
Skolans uppfattning är ju långt ifrån den verklighet vi alla lever i.
Vårt barn har ju inte fått rätt stöd och rätt anpassningar?
Vad skulle vara annorlunda, bli annorlunda och hur skall vi ens våga chansa?
Vad är det som gör att det inte fungerat hittills?
Varför tar inte skolan ansvar för att de har misslyckats?

”Då året i förskoleklass än så länge är en frivillig skolform är det upp till
vårdnadshavare att låta sitt barn delta i verksamheten.”

Vem tar ansvar att se till barnets rättigheter?
Hur kan det vara upp till oss vårdnadshavare att skapa en miljö som inte vårt barn vill dö ifrån?
Hemma, vill hon leva, från skolan vill hon dö.
Hur kan detta anses vara vårt ansvar?
Hur kan man glömma barnets rättigheter?

När sedan kommunen ger sitt svar lyder det så här:

”Skolan har satt in extra åtgärder som de anser skulle hjälpa eleven att nå målen
och hjälpa med andra svårigheter som eleven har. Dock har vårdnadshavarna valt
att hålla eleven hemma från skolan.
Eftersom förskoleklassen än så länge inte lyder under skolplikt (nya regler från
höstterminen 2018) faller reglerna i skollagen 7 kap 20-21 §§ bort. Det är med
andra ord vårdnadshavarnas val om de inte vill att eleven närvarar i förskoleklass.”

Som ett slag i magen. Valt!
Hur kan det vara ett val vi tagit?
Vårt barn knäcktes itu och bad om att få dö hellre än att gå till skolan.
Om valet i sig är att vi valt att låta vårt barn vara hemma och byggas upp inifrån för att må bra, ja, då har de rätt.
Men att de anser att valet legat på oss trots att skolan gjort de anpassningarna som krävts så är det ju uppenbart ett felaktigt påstående.
Om mitt barn fått de anpassningar och de stöd som krävts så skulle hon deltagit i förskoleklassen och lekt med sina vänner och fått vara en del av det som hon så väldigt mycket önskar så hade brevet, klagomålet aldrig behövts skrivits…

Jag kan inte förstå hur man kan bortse från det faktum att detta handlar om liv eller död.
Och att vi vill att vårt barn skall leva.

Tröstäter ett extra påskägg och laddar inför fortsatt kamp för mitt barn rättighet.

 

Dela gärna:

2 kommentarer till “Vi har inte valt att vårt barn vill dö

  1. Wow!!! Rakt in i hjärtat… Det är inte rätt att det skall vara såhär…. har en pojke som vi kämpar med eller för skall jag säga. <3

    1. ♡♡♡ vilken tur er pojke har som har er som föräldrar.
      Stor varm kram från mig

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *